Vart har den fört mig? Jag sveper en mantel kring mig,
motar kökden som finns härinne. Ett slott av kristall och tid
står framför mig, med en vallgrav fylld till bredden av liv.
Så har han kallat mig, tidsmästaren, nyckelmästaren som
en gång förbannade mig till stenen.

Jag förbannar honom där jag står, svär hämnd i evig tid.
Hans pina ska bli evig, döden är inget hinder.
Jag besvärjer honom, kom ut, kom fram, visa dig för mig
så vi får strida och jag får min hämnd.

Men sedan ser jag dem, skuggorna
som står på bröstvärnet,
sardoniska leenden i natten,
och rösten som skär som is genom mig,
\"Din frihet är över. Din tid är kommen.\"