Hur ska man kunna sitta stilla och lyssna, för att inte tala om att lära sig saker, när man inte sovit en blund på hela natten. När hela huvudet är fyllt av hur det är hemma. Vad gör pappa med mamma just i denna sekund? Vad händer med lillasyster när inte jag är hemma och kan ta hand om henne? Tycker dom verkligen om mig här i skolan, eller är det bara som de säger? För pappa tycker ju om mig, det vet jag. Jag har nog bara ovanligt lätt att få blåmärken. Skulle vilja lägga huvudet i frökens knä och berätta för henne om allt det jobbiga, men jag kan ju bara inte. Vad ska pappa säga då?

Jag hörde pappa gå in till storebror igår kväll. Han var där en stund och jag var så nyfiken på vad dom gjorde men dörren var stängd och jag vågade inte knacka på. Senare hörde jag storebror gråta. Han hade gömt ansiktet i kudden för att ingen skulle höra men jag hörde ändå. När jag frågade vad det var ville han inte svara. Han sa bara att jag inte skulle bry mig. Men jag vet. Eller åtminstone tror jag att jag vet, fast jag vill egentligen inte veta. Jag vill inte tänka på det där hemska som pappa brukar göra. När han kommer in och sätter sig bredvid på sängen. När han drar ner byxorna och tittar på mig med den där konstiga blicken. Den som gör att jag inte vågar låta bli att lyda honom, fast jag tycker det är så otäckt. Han stannar aldrig länge. Han drar upp byxorna igen och går ner till mamma.

Hjälp, vänta nu! Alla andra har rest sig upp och är på väg för att hämta sina saker. Vad var det fröken sa nu igen? Hon tittar lite irriterat på mig och frågar om jag inte har lyssnat på vad hon sagt. Jag skäms så fruktansvärt men jag har inte hört ett ord av vad hon har sagt. Minnena är så starka att de tar över hela min hjärna. Det får inte plats för mer där inne. Men hur ska jag kunna förklara det för någon? Jag vill inte att polisen ska komma och ta min pappa. Han är nog inte som andra pappor men jag älskar honom och jag vet att han älskar mig.