jag fångar minnen
jag fångar

jag sträcker mig efter spöken
jag når din kind

innan allt löses upp

åter igen
är ensamhet att föredra
framför
svek



och du tog min hand och jag
jag grät, kära du
men inte
så att du kunde se

du ska aldrig se mig svag igen
det är ett löfte



och jag ligger med spöken
men kommer aldrig

någonstans
cirkeln är knappast sluten
utan mer som en pianotråd
som skär in
i halsen




vi är freaks nu

jagar spöken
nuddar vid andar

andas långsamt

kysser tomrummen och avstånden
där vi går



och jag ser dem stå där
vid kyrkogårdarna
vi byggt

av vårt kött,
det vi skurit av och format


trampa döda löv


ser dem vaka vid porrklubbarna
och i svarttaxibilarna

i biljardhallarna
putsar sina köer

dricker sina öl


jag ser dem, ser vålnaderna
av dem vi inte ville bli

men blev ändå