I sommarnatten grät vi,
du och jag.
Vi grät för att han var borta.
Jag såg dina tårar
hastigt glimma till
i månljuset
och sakta rulla ner
för dina kinder.
Då slog mig tanken - mitt i sorgen
att allt var som en vacker tavla.
Jag såg dig smälta samman
med natten, med trädgården,
med månljuset.
Och dina tårar som diamanter.
Och jag tänkte:
\"Så vacker du är\"
En tanke klippt ur verkligheten.
Hur kunde jag tänka så?
Just då?
Ja - vi grät.
Du och jag.
Minns du?
Vi satt i din hammock.
Alla andra sov.
Dom orkade inte med
våra tårar.
Orkade inte med vår sorg.
Han var död.
Vi skulle aldrig mer...
aldrig mer....
aldrig någonsin....