Än idag finns gamla kyrkbänkarna kvar
som i forna dagar.
De slets på söndagarna av mången
sliten drängbyxa
och piga med huckle.
Där hänger mellan långskeppet
och koret
det gamla triumfkrucifixet.
Som ett hoppets tecken
för mången trött man och kvinna
som slet sina ryggar
för bygdens herremän.

Bland bygdens folk
de som finns kvar
och inte trampar storstadsgator.
Trogen sin bygd
sakta skrider de byvägen fram
till den gamla kyrkan,
en halvannan kilometer bort.
De sitter där på slitna kyrkbänkar,
lyssnar andäktigt på prästen
som kom med sin predikan
från storstaden med bil.

För det finns inte längre
någon präst kvar i byn.
Och snart stänger Guds hus
för byborna
och för främlingar.
Prästen behöver inte fara
till öde by.

Bygdens folk är gamla
och skruttiga nu.
Samma är det
med den unge mannen
som i sin ungdoms dar
uppvaktade byns skönhet.
Men hon for till stan
och gifte sig
med en stilig löjtnant.

Han som många andra
får leva på minnen
från en annan tid.
Många år
har satt sina spår
så minnet är som en torr fläck
i hjärnans inre.

I fordoms dagar
blev han satt på fattigstuga
och kallad hjon.
I dag är det senil demens
och Alzheimer
på äldre boendet.