den dunkar i mitt huvud
uppmanar mig att fortsätta
med vad det nu är jag håller på med

allting blir glasklart
som en tid utan rum

jag är på väg att ätas upp
inte av kannnibaler
men av mitt eget huvud

och jag låter det ske
för att långsamt glida bort
till en plats för de förgångna
de som trodde sig vara något
när de i själva verket var ingenting

och känslan finns kvar
den som ingen känner
men ändå känner
den som kommer äta upp mig inifrån

och jag låter det ske