Iskall kom den kylan, sprätte upp i ansiktet och jag dansade ut ur verkligheten och står fortfarande utanför och knackar på.
Frosten biter in på benen, den hånar mig med sitt dån, skrattar mig rätt upp i ansiktet.
Jag vet att det aldrig kommer bli som förut, jag är som bedövad utan fler tårar att gråta.
Jag tänker bara på dig!
Du var dig olik när jag tog farväl av dig och kylan fanns där redan då och kontrollerade mig.
Allt gör detsamma jag tänker inte spela något spel, eller spela vara glad.
Mitt hjärta slog inte när jag såg dig sist det stannade i det ögonblicket och alla minnen bara rusar förbi.
Jag ser dig så tydligt men du är ändå så långt bort, jag gråter nu och jag fryser det saknas värme på dethär stället, vart tog du vägen?
Nu vet jag att du är borta och verkligheten öppnade just dörren och jag gjorde entré.
Helt stilla och blankt ligger allt som öde
Jag speglar mig i vattnet bilden är förvrängd eller så gillar jag inte det jag ser, allt är stilla inga ljud ,jag hör inte vattnet skvätta när jag rör vid det.
Hur mycket jag än vill slippa se det som speglas framför mig så kan jag inte få det att försvinna utan bilderna förblir desamma.
Jag skräms av att jag levt i en enda stor bubbla och att nu kan jag inte det längre.
Jag skräms av att inte ha åstadkommit något som du kan känna dig stolt över och jag saknar dig så innerligt mycket.
Men mest av allt skräms jag av det jag har förlorat och aldrig mer får tillbaka.