fotograferar de stunder
jag vill behålla

sätter upp dem
inuti mitt bröst

ramar in dem mellan revben,



jag har dessa fingrar
som du kan se
mina händer och handflator
som i sig är landskap

en världskarta
mina känslor inte når


jag har dessa rum
jag bygger i andras ögon
där jag sätter upp tavlor
och piskar mattor

målar mina drömmar
på väggarna





och jag ser att du ser
ditt förlorade ansikte, vännen

som berättar om tiden som gett sig av
som aldrig återvänder




en del växer med uppgiften
har jag hört
men inte jag
jag ligger helst kvar här inatt
läser böcker
och röker camel
tänker på hur vi alltid lyckas
hitta nya brister
hos varandra och i oss själva

och förlorarna mäter sina sår
i andras besvikelse



minns du mig
om hundra år när döden tagit över
då har jag vunnit

någon sorts seger iallafall
mot dem som
avvisat mig



så du
se inte
så ledsen ut när du ler

du får mig att blöda
märker du väl
och det måste vara värt något