Döende puls längs
en förgiftad huvudpulsåder
teismens paradoxala
frågeställningar rusar
mellan den längtande ateismens
ambivalenta synapser

en kemisk dimma
drar in över mitt inre universum
och jag fyller bägarna med gift
för att återfå den blinda synen

kanske lever jag
för att inandas avgrunderna
för att aldrig nå till stjärnorna

kanske är min existens
en tyst dimma som aldrig
nås av solens och livets
skrikande strålar

och
nu tror astronomerna att de hittat en
planet med vatten
25 ljusår från Helsingborg
och att där kan finnas liv
och den här staden håller på att dö

jag längtar tillbaka
till pre-skuldbelagda tidevarv
då endast nakna sommarben
hade sår
en tid då smärta och utanförskap
var en dunkel hemlighet

läste i tidningen att en kille jag kände en gång
dött av en överdos i Ängelholm
när han var full sade han alltid att han var greve
och kom från en adlig familj i Tyskland
jag har kvar hans kvarglömda keps hemma hos mig
och häromdagen hittade jag ett av hans hårstrå
i den där CAT-kepsen

mina vänner frågar ofta mig
hur råkar du alltid träffa
sådana trasiga, konstiga människor
och jag svarar att jag vet inte
men jag antar att de dras till mig
för att jag utstrålar en vilja
att ta hand om dem och få
definiera mig själv som normal
i alla fall för en kort stund

jag tror aldrig att jag har varit lycklig
eller normal, om nu en människa
eller en varelse från den där planeten
någonsin kan bli det

och

ikväll tänds eldar
för att välkomna våren och livet

medan jag sakta tynar bort