solen häller guld
på sönderbränd läderhud
och månen
måste
injicera heroin
får att stå ut
öppna sina luckor
bjuda till
sära sina lår
och låta regnet dränka drömmarna

men barnen mår bra
fastän fröken försvann
i sig själv,
vi såg hur hon knöt sin hästsvans hårt
så hårt
hennes tabletter gav en vilja av liv
men ändå
en sur doft av död
och nu är hon borta,
men barnen
ja, barnen mår bra


och du ville skära halsen av himlen en gång
smaka på vätan som föll
som rann
längs atmosfärens hud

men du blev
någon man passerar istället,
dina tänder
filades ner bakom bänken
patetiskt egentligen

en skugga i ett kolsvart rum
det där leendet man får
varje dag på bussen
men aldrig minns

vars röst aldrig nådde dit den ville
vars ord
aldrig lyssnades på


du var
en blomma av eld en gång
och jag såg
strimmor av blodrött och purpur
i vågor
över himlen
i ditt hår
där du sprang
med smala ben och dagg
som ur en gammal visa


nu hör du
billarm yla i natten
ett ljud som en käpp som dras
längs med
fångens galler
retar honom
hetsar honom
att öppna ögonen
hånar honom
till att hålla sig fast

och det
spiller ljus från fönstren här
tusentals ansikten mot rutorna
men aldrig igenom,
det är så det är
i lägenheternas land
där vi blir vuxna
äldre
och dör i lådor


och jag går här i regnet
tänker på dig
låter varenda droppe slå ner
som en vätebomb
tvättar mina tankar rena
putsar mina ögon,
och tänker på barnen

de som mår bra