jag hörde att din mamma
får elchocker nu
och jag drack bort min telefon igår
spärrade mitt visa
men inga samtal väntas
och inga pengar finns kvar
så det gör nog detsamma,
en gång i tiden
balanserade jag på dina smala fingrar
där bitar av mig själv
låg koagulerade under dina naglar,
jag avvek från linjen tillslut
som går genom min handflata
dessa tunnelbanelinjer
spårvagnsstationer
blanka skinande räls
livslinjer
där vi färdas
åt olika håll
och jag säger mig
att jag inte behövs

för jag behöver knappast mig själv

min familj är försvunnen
och jag hyr haneke på dvd ensam
fruktansvärda filmer
ett sorts mänskligt förakt
och du säger till mig
att jag alltid sov med min hand
mot min kind
som om jag
tröstade mig själv
och jag säger att tiden är förbi
då dina gröna kattögon
som alltid synade mig
och letade fel
bar min reflektion
och jag minns
hur du alltid lät din blick löpa
längs linjerna i min hand
i mitt ansikte
längs mitt öde
och du beslöt dig
för att inte ta chansen
beslöt dig för att packa
och boka biljett bort
och jag hörde om elchockerna
gud alltså
hade du varit här
hade jag skurit en ny linje
i min handflata
en ny linje,
bara för dig
en sorts tröst
ja, det låter bra

som en sorts tröst

och vi är alla människor
som behöver tröst
hur det än låter,
så jag känner mig ganska ensam
hudlös och vanskapt
där jag sitter
på fönsterbläcket inatt
och ser en man
vandra ensam ner för trottoaren
innan jag inser
att jag sitter faktiskt kvar
ensam i det stora ekot
som kallas liv
som kallas vilja men inte kunna
och den här sommaren
är inget annat
än aska och vatten
vatten och aska
inget annat
än en blödande sol
och de rovdjur
som äter av liken
inget annat
än patienter som hummandes
går hand i hand
mot sin undergång