Slå mig.
Skrik åt mig.
Gör vad som helst.
Vad som helst
utom den här kylan.
Likgiltigheten.

Vilket är värst?
Att vara fysiskt ensam
eller psykiskt?

Det sista jag behöver nu
är dig.
Dina ord.
Dina åsikter.

Men ändå vill jag
så förbannat gärna
och jag blir lika arg
på mig själv
varje gång
jag kryper.

Vill bara ha din förståelse.
Din omtanke.
Din kärlek.
Men det är begrepp
som inte existerar
i din tankevärld.

Det borde jag ha lärt mig
vid det här laget.
Ändå försöker jag
gång på gång på gång.
Kör huvudet i väggen
i ett fåfängt försök
att få dig att inse.
Vad du gör.

Om jag aldrig aldrig duger åt dig.
Hur ska jag då kunna duga åt mig själv?