och plötsligt såg jag henne
som hon
måste ha sett ut en gång
innan hon knöt handlederna
runt sin förtvivlan,

med håret utsläppt
med ett sorts universum
i färgen på hennes ögon,

tidigare på morgonen
var jag fortfarande packad
jag tror att jag var rädd
såg bilar
utanför fönstret
som blödde,
såg väggarna här
tapetserade med hud



och hon böjde sig ner framför mig
i detta nu
och sa
glöm allt det där,

och jag tänkte att
det bor
en trasig ängel i varje hora
och tvärtom
och det gjorde mig tacksam
då hon höll om mig


tänk på alla spår, sa hon
alla spår man lämnar
och jag tänkte

saliv
sekret

tänk på alla sår, sa hon
alla sår man river upp
och jag tänkte

sarah
selena



tänk om det faktiskt spelar roll, sa hon
om allt det vi gör
är menat från början

och tanken skrämde mig
för när jag vände blicken tillbaka
och såg på henne

var hon precis som hon alltid varit
och bandagen
runt handlederna
lös vitt
lös hårt som ett bländade ljus
lös hårt
som döden