det är vi här
som vill ha mer
så mycket mer
sträcker oss
med axlarna ur led,
vinddraget som smeker fingertopparna
ett hån,

jag ser horor
stappla stengator här
med ögonfransar
likt svarta solstrålar,
de vackra
människorna med zickzack-ärr
i deras ansikten

med honung
mellan låren
med mil
så många mil
mellan deras handlingar
och deras hjärtan


jag sover på tåg
med pannan mot rutan
jag vaknar utan vingar
med mitt ansikte
fastbränt
i landskapet som glider förbi

kommer jag nånsin hem igen
minns jag inte
vad jag gjorde där
eller varifrån jag började

ibland önskar jag
att jag var gripbar
elastisk i mitt vansinne
för världen
är för tung att bära
utan något som hindrar
utan något
som dämpar ljuset

och älskarna
och älskarinnorna
kommer och går
likaväl gör deras hov
deras
sjukdomar och paranoior

och kvar står du
efter allt bedarrat
på marken
där de lagt dig i din grav
du har fortfarande
himlen över dig
helvetet strax under
uträknad
men knappast död än

du bär ditt jack i pannan
och du ser
paraden utanför fönstret
ser beväpnade änglar
ser barnens plakat; \'häng oss högt\'
och ser snarorna
man förberett
åt dem


vi kan göra sällskap
där ingen annan vill gå,
om jag någonsin kliver av
den här
vansinnestrippen
ska vi gömma oss
i varandra,
fräsa och spotta
och jag har tänkt mycket
på dessa
papercuts i köttet
på dessa alternativa slut
och jag tänker inte längre
bara andas,
jag tänker dra på mig stövlarna
ta vad jag vill ha
och aldrig
lämna något
bakom mig
som jag vill ha igen