jag tror

att vi två

är de enda levande själarna
här

bland de vandrande liken
de flinande knivbladen

de som snittar upp våra hälsenor
för att hindra oss
där vi springer mot andra sidan verkligheten

gång på gång



den bespottade
den betrodda

kärleken, är knappast något
att tro på

inte egentligen




och hettan
dina blöta kläder

din kvinnokropp under tyget

och lockarna i ditt hår

är blommor
som satts på den grav de rest
till din ära

ett monument för din framtid



och när jag böjer mig för rösterna,
bryter mig ut ur ledet

säger du till mig
att
helvetet väntar för de tålmodiga

men jag är redan där