Av en anledning, som har med min födelsedag att göra,
behöver jag roliga servetter. Sådana finns inte där jag bor.

Du kommer aldrig att få se det här, slår det mig
plötligt.

Jag är på väg ner
i tunneln.

Jag
mitt stora fån med
min banala längtan, jag trodde
att vi skulle mötas.

Att jag skulle få
vila mig.

Luta mig,
tungt.

Tyngre än alla
mina drömmar samlade
i världens största
påse.

Det är ju därför
jag håller på. Skriver och skriver
och blir alldeles.

Glömmer maten. Har blivit
så lätt.

Jag är så lätt att jag nästan halkar på asfalten.

Det är ju därför
jag lever.

Det är ju därför, fattar du väl! och så kommer inget att ske, ingenting
ända in i evinnerligheten.

Tänderna börjar värka igen. Inte som tänder
skall värka utan bakom
sina rötter. Jag låtsas inte om det.

Jag vet att man får gråta på tunnelbanan. Ingen kommer
att dra i nödbromsen och
låta mig
betala någon räkning
för min överträdelse. Men jag vill inte.

Det piper i dörrarna. Jag vägrar att gå ut.