När höstens vindar smeker grånad kind och livet flytt med många år. Då allt hopp är ute och alla förväntningar jag hade i ungdomens vår har förmörkats med årens flykt. Kommer tankarna på allt det jag inte hann med. Man upptäcker att livet bara varit en lång kamp eller en lång startsträcka för att nå ett mål som jag inte ens i början visste vad det var. Som jag efter ett långt liv inte har kommit fram till.

Livet är en del av en större mening som jag går genom med den stora frågan vad som är livets mening?

Jag har kommit till insikt att jag egentligen inte levt och tagit vara på de möjligheter som finns eller sökt efter dem tillräckligt. Men alla har inte kraften eller ens möjligheten att göra något av sina liv. Men hur livet än är för var och en så har kanske meningen varit, att det inte ska vara mer än så!

Hur många veck och sprickor huden än har fått genom livet är det bara ett bevis för att jag har levat och att mitt liv inte är något skämmas för. För hur grånad än kinden har blivit kan den ta emot en kyss från en kär kamrat som jag har åldrats med. Hon som varit min livskamrat och vän, även om våra liv inte blev som vi en gång drömde om har det ändå berikat mig genom att hon har delat det med mig.