Så lite vi vet om livet
vad det har i beredskap.
Vad lite vi vet
om våra medmänniskor,
medresenärer på livets stig.
Vad de tänker
och vad de känner.

Att vilja att livet ska ta slut
betyder inte att vara trött på livet,
utan en längtar till den andra sidan.
Så mycket att man
vill ta steget dit,
att kliva över själv.

Till den andra sidan
där man får vila.
Där allt är vackert.
och fridfullt,
där allt blir förklarat.

Steget från livet är kort
det är bara att stiga av.
Gå från mörker
till ljus.
Det som strålar klarare
än allt annat ljus.

Någon känner att livet
inte har någon mening.
Att varför leva
när man kan dö.
Vår Herre förstår
när någon vill ta steget.

Tar sin klädnad
och sin själ.
Gå till mellanlandet
för att följa ljuset
till den som förstår
och den som förlåter.

Gå mot ljuset
vandra stigen fram.
Så brister livet när något
som såddes som ett frö.
Vissnar och blommar upp
hos Gud.

Där kända ansikten möter
som hälsar dig välkommen.
Kanske lite förvånade
men igenkännande.
När de ser dig
då vet de.

Men något blir kvar
i livet.
De som känner sorg
och saknad.
De som undrar
varför?

Sorgen är vår arvedel
svår att bära,
men nödvändig.
Att inte sörja
och känna saknad.
Är som att leva livet
utan mening.

Tiden läker alla sår
kanske, men den ger väldiga ärr.
Tiden fortsätter
och livet.
Någon är borta
och någon är kvar