Vi hade precis lämnat Espresso och drog bort mot gallerian, där väntade han som hade det vi längtat efter. Bara tanken på hur bra kvällen skulle bli fick mig att vilja mecka en här och nu.
Killen som stod där med de blå påsarna med ett klunkande innehåll kände jag väldigt väl.
En trevlig snubbe som brukade kunna fixa det mesta sakerna som vi sedan kunde använda för att dämpa tristessen här i denna mördande betong.
Jag tog honom i hand och nickade bort mot en gränd, där jag senare skulle betala honom.
Vi hade beställt saker som bara vår egen moder jord kan framställa. Även alkohol för att effekten blir starkare då. När jag betalat drog vi bort mot parken, även kallat syndarnas näste. Vi satte oss på den vita scenen, glassplittret och fimparna låg som ett hav över hela det vita golvet, där låg också kvarglömda cd-skivor sen tidigare fester.
Det började skymma, solen började försvinna borta i horisonten. Hörde att någon spelade akademin långt borta i fjärran, märkte att den pulsande reggaen började närma sig. Började känna igen vilken låt det var, måste bara sjunga med..

Dom vill försvara en lag för dom slår sig
Förklara för mig för jag kan inte förstå
Dom har handskar på, illa kan det gå
Hjärnskador kan dom få
Vi kan inte bara stå och se på, när dom pucklar på
När nån blir slagen gul och blå..


Kände att glädjen blev ännu större när jag märkte att några människor jag aldrig sett för sjöng med i den tunga reggaen. Jag lade märkte till deras blodsprängda ögon och floden av drägel som rann ur deras munnar. När jag såg det förändrades min bild av dem, från skönhet till odjur. Jag ville slå och skada dem för att dem inte visade respekt.
Skärp dig nu, det börjar värka nu. Det sägs att om man blandar det med alkohol kan man bli aggressiv. Pulsen i huvudet känns som slag med en slägga, alla försvann framför mig. Jag gick in i något slags mörker på något vis. Det ända jag såg var det hotfulla mörkret, det ville skada mig. Skada mig för alla synder jag gjort denna kväll. Kan inte känna mina ben, hör ett eko av någon som ropar mitt namn. Jag slog upp ögonen tvärt, ögonen hade det svårt att vänja sig av all dimma och rök framför mig. Mina öron upptäckte ett skrik men jag kunde inte lokalisera var ifrån det kom. Det lät inte sorgset eller argt inte heller som om det var någon i nöd. Kunde vart ett rop efter något bättre. Ett skri snarare, ett skri för alla som inte klarar av att fortsätta.
Jag började leta efter detta oljud som nu blivit starkare. Jag började springa, vet inte varför.
Blev rädd kanske var det någon som behöver hjälp, en ensam flicka upptryckt mot ett träd.
Kanske någon som skadat sig, någon som endast behöver någons närhet och tröst.
Frågorna i mitt huvud blev så många att jag knappt orkade stå upp.
Kom fram till slutet av grusvägen, precis bredvid kyrkan. På den bänk jag nu såg framför mig, möttes min blick av förvirring. För det ljud jag hört kom ifrån en ensam varg som satt där och ylade emot månen. Jag närmade mig försiktigt, jag ville inte skrämma bort denna varelse som jag sökt efter så länge. Kan det vara en själsfrände, kanske jag kunde lära mig något av detta djur som nu började ta formen av ett foster, ihop krupen uppe på en ensam parkbänk.
Började tala försiktigt, försökte få kontakt. Vargen kollade på mig och skakade på huvudet, var detta en slags signal? Kanske att jag borde avbryta denna sjuka drågmassaker som utspelade sig i nästet. Personen som jag nu kollade på reste sig ifrån bänken och gav mig en hårdare och kärleksfullare kram jag aldrig fått förut. Då hände något, jag log av glädje för första gången på flera år. Efter alla timmar och minuter jag vart hos kuratorn på skolan, efter alla försök för att få mig glad utan resultat.
När våra kroppar slets loss från varandra så kollade jag på personen jag nyss haft kontakt med. Ansiktet var gömt i en svart skugga och det enda jag kunde urskilja var de glimmande mörka ögonen som stadigt var fokuserade i mina. Detta var något nytt för mig, aldrig hade någon kollat så i mina ögon förr. Det var som om hon såg rakt in i mitt hjärta, undrade vad som kommer att hända härnäst. Kommer jag att våga säga något?
Jag försökte få fram ett ord men istället av förvåning började jag skratta, hon började också skratta. Vi la oss ner på marken och jag började känna att jag fick kramp i magen av allt skratt. Stjärnorna var ljusare än någonsin förr, och månen var stor och beskyddande som en mor som skyddade sina stjärnbarn.
Hon slutade skratta och det som nu kom ur hennes mun var den vackraste och mjukaste röst.
- Nu är det dags att lämna denna miserabla plats, sa hon och log men ändå med en alvarlig röst.
- Ska du gå, ska jag följa med? Frågade jag lite rädd att förlora henne.
- Det är upp till dig, om du vill stanna här eller inte.
- Jag vill följa med dig, jag följer dig vart du än går.
- Okej, men kom ihåg att det inte finns någon återvändo.
- Jag lämnar dig aldrig, sa jag och iakttog hur två vita långa vingar tog form på ryggen på denna vackra varelse.
- Du kommer aldrig mer behöva vara rädd eller ledsen längre.
Sen blev allt ljust och jag kände hur mina ben lämnade mark, jag har aldrig vart lyckligare.