jag reser bakåt i tiden
säkert hundra år
min ungdoms slutstation
mitt andra liv

till en tid då släta ytor
skar igenom märkliga tankar

där stålmusen var ett tecknat program
efter bullen
och ingen halvtaskig ordvits
i munnen på nobbade
bräkande fyllon

oskuldens tid, om man så vill

och jag reser tillbaka
till en tid då vi vandrade korridorer
bara femton och sjutton år gamla

drog fingertoppar
längs väggar
dessa rena A4-ark
vi fyllde på allteftersom tiden gick

dessa förflutna nätter
av mascaramasker och
vuxenkostymer
knappast sydda
för sådana som oss


¤

och du vänder dig om
med ditt leende nu
som om vi alla här
levde enbart för det

och jag höjer mitt glas
i en sorts protest
dricker bort dina attribut
och det ekar tomt

i mitt hjärta
i min flaska,

i den ordningen
när jag låter mina tankar
vila på dig

vilket händer då och då
med blandat resultat


och jag tänker
att det måste vara så mycket enklare
att själv hålla i kniven
men det vet du ju redan

din nuvarande boyfriend kan ju alltid fråga dig
varifrån du fick dina valkar
i handflatorna

¤



och jag reser bakåt i tiden
säkert hundra år
och låter dig stanna där
när jag vaknar

till en ny dag
en ny värld
till en förvirrad eld i mitt blod
jag inte vill släppa taget om, inte nu

(för shit alltså, jag lever)


och du
är fortfarande
bara en liten flicka egentligen
som gråter i deras spotlight nu
för att få
fem minuter till

för att övertyga dem om
att det var värt det,

att allt var värt det


själv är jag inte lika säker längre
som jag en gång var


själv reser jag bara tillbaka
nu och då

för att förstå mig själv bättre idag

i mina nya andetag
i mitt nya språk