Jag och pappa har en hemlighet.
Vi åker inte tunnebana.
Vi åker fort, mycket fortare. Mamma tycker inte om det, jag älskar det.
Att få se Stockholms vyer öppna upp sig, från västerbron ,från lidingöbron, från pappas fönster dit morgonsolen kommer först.
Men förr åkte vi långsamt, stiligt. Det hördes när vi rullade folkungagatan fram som i ett turost, jättebrett moln med lite spruckna lädersäten. Jag älskade att alla tittade, på mig och min pappa.
Där har jag sovit, kräkts (på lacken) och känt fart vinden fläckta i håret.
Min pappa har tagit mig så långt, även om vi inte alltid åkte, i ett av hans vårlåk.
Till Effieltornet med underbara franska klänningar, till Barcelona och spanksa prövningar, till Gotland och alla eknäsor vi skulle plantera.
Och inte minst teatern. Jag följde ofta med pappa till teatern. Jag minns inte allt men oj, vad föreställningar jag fick se. Inomhus och utomhus, underhållande och fruktansvärt tråkiga. Premiärer och repetitioner.
Jag vill alltid stå vid pappas sida på premirären, jag skulle aldrig byta det mot ens en plats i Walgren-klanen. Det är vi och dem och alla andra han hälsar på, för min pappa känner nästan alla. Men när jag är där med honom, är han min. Och min pappa kommer han alltid att vara, och inte bara det. Världens bästa och häftigaste pappa.