En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.

Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.

Ikväll sätter jag mig på den lilla av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.

Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.

För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.

[i]Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid![/]

Och i natt ska jag följa dem i dansen.

Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.