Månens gyllengula skära
stiger över dunkel skog
Stilla sitter älvegossen
blicken sänkt i tankfullhet

Drömmande han ser framför sig
ebenholtz och törnrosknopp
Daggdroppsskratt; han hör det klinga
minnesflicka dröjer kvar

***

Tysta månens mildhet lyser
flickan vandrar ner till sjön
Vattnets stilla yta speglar
mångata mot horisont

Flickans hår är ljust som silke
likt en gloria det står
där hon stilla uti sanden
så försiktigt sjunker ned

Sakta tårar rullar nedåt
droppar över naken hud
Genom skogen gråten ekar
tonar långsamt, sakta bort

Varsamt hon sig vingligt reser
tyst och stillsamt ser sig kring
Vandrar sedan ut i vattnet
Snart hon inte längre syns

Aldrig ser han henne åter
hon med slikesfärgat hår
har för alltid lämnat livet
med dess saknad och dess sorg

***

Stilla sitter älvegossen
sörjer flickans daggdroppsskratt
Sakta vandrar bort från stenen
dimma följer i hans spår