Droppar av saknad faller
längs mina kinder och
i mitt gråtande hjärta lever
döende drömmarna i livslång exil
där innanför dödens kraftfält
faller tron genom min inre himmels svarta hål

i den sorgsna poetens
kvalfyllda huvud
svävar ord av skräck
ord av tröst
ord av en förlorad hemkomst

jag vandrar genom ett regnigt London
i ett annat sekel
i de dimmiga, mörka gränderna hör jag
skrik från döende kvinnor

Jack the ripper äger
de brittiska nätternas
mörklagda tyranni

jag befinner mig
i skyttegravarna på västfronten
1916 och min bäste vän
ber mig tala om för sin hustru
och sina barn att han älskar dem

och jag ser mitt namn
på en inkallelseorder
1968

i den tropiska natten
betraktar jag mänskligheten
ur napalmbrinnande buddhastatyers flammande lågor
och jag undrar hur ett spädbarns första oskuldsfulla
ögonkast kan förvandlas till denna helvetiskt infernaliska syn

och jag funderar på om man
inte kommer närmare mänsklighetens sanningar
ju längre österut man reser

dom byggde den nya världen på sankmark
av omänskliga fundament
har vi inte insett att den värld vi definierar utifrån
består av fundamentalistiska lögner
och att världsjälens mörka kontinenter aldrig förlåter

jag blickar upp mot molnen
och letar efter det oskuldsfulla blå
men himlen är järngrå
denna passerade dag