”jaha, idag ska vi prata om skyddsänglar”
det var tyst i klassen, alla väntade på henne. Omedvetet eller medvetet, men alla väntade på hennes kommentar. Hon räckte upp handen. Läraren suckade, nu skulle det bli problem, det blev det alltid.
”Ja Hannah?
”Du menar alltså att vi, en klass med enbart 14 åringar, alltså en 8:a ska tro på änglar är det du försöker få fram här eller?”
Nu började mumlen.
”ja, jo det var ju sant, dom var kanske lite gamla för att tro på sådana sagor och ja hon kanske hade rätt och nä vem trodde på sånt?”
Läraren suckade ännu en gång, sedan började hon försöka förklara sig.
”jo men alltså..”
Hannah slutade lyssna, hon var nöjd, hon hade lyckats igen. Fast, varför skulle hon inte göra det? Alla vet ju att HON Hannah är den som vet bäst.
Hon tog upp en tidning ur bänken och började bläddra. Läraren brydde sig inte, eller orkade inte, det var som vanligt.
Hannah satt på bänken och lyssnade på musik, det nyaste från Justin Timberlake.
”riiing, riing”
Hon tog upp telefonen och kollade på displayen, pappa stod det med tydliga bokstäver. Snabbt tryckte hon på avvisa samtalet. Vem orkade snacka med den gubben? I alla fall inte hon. Hon hade fått nog av dåliga ursäkter om varför han aldrig hade tid med henne längre.
Hon hade inte längre tid att lyssna på musik, snabbt gick hon över skolgården fram till Mikka, Ulle och Lollo.
”Tja”
”Tjenare”
Sa alla med en mun, hon, Hannah alltså visste att dom övat på det där, bara för att imponera på henne. Ha, nu skulle hon allt testa dom lite, höll dom måttet som hennes ’vänner’?
”Har nån av er lust o röka lite?”
Dom skruvade lite på sig…
”Njae…”
sa dom alla med en mun, nu var det inte inövat ,det visst hon.
Det var Ulle som först öppnade truten sedan igen.
”Njae, jag har jympa snart, måste skynda mig dit nu så att jag hinner, kanske senare”
sedan stack hon. Kvar stod Lollo och Mikka. Båda panikslagna och undrande om vad dom skulle säga.
”äh, jag sticker själv, orka stå kvar här och vela längre. Herrå”
Båda såg lättade ut.
”See ya”
Hon gick inte och rökte sedan, märkte att hon hade slut på både cigg och pengar, kanske skulle hon svara nästa gång pappa ringde ändå? Då kanske hon kunde tigga om pengar?
Resten av dagen segade sig fram. Lektion efter lektion om en massor med onödiga saker, varför skulle man lära sig om vilka jäkla kungar vi svenskar haft, liksom, nu är nu är inte det de viktigaste? Nä tydligen inte, man skulle kunna kungarna på 1800-talet men nuvarande kungen var visst inte viktig. Det var samma sak som den där jäkla engelskan, varför skulle man kunna engelska, vem hade bestämt att just det var ett världsspråk? Varför kunde det inte vara svenska istället? Då skulle man ju slippa en massor med ämnen.
Hannah fattade inte ens varför man pallade med skolan, det viktigaste lärde man väl sig ändå hemma? Hur var det inte på stenåldern va?
Nä, klockan 14:00 var det nog, den sista timmen skulle dom ju bara ha jymnastik ändå.
Hon tänkte först sticka hem, men där skulle väl mamma sitta vid köksbordet med sin jäkla flaska igen, fast hon behövde söka jobb. Hur trodde hon att dom skulle klara sig annars?
Nä,det fick bli stan istället, kunde kanske snatta en eller annan skiva på skivbutiken.
Hon tog bussen in till stan. 10 minuter tog det. Egentligen alldeles för länge enligt henne.
Bestämde sig för att sedan springa hem, hon älskade det och det skulle definetivt ta snabbare tid en att åka med det här sega fordonet till buss. Hon sträckte sig upp och tryckte på stoppknappen. Orkade inte sitta kvar där längre. Hon kände sig… instängd.
Bussen saktade farten och hon började gå för att kliva av. Chauffören hälsade och hon mumlade ett svagt
”Tja”
till svar innan hon klev av. Det var en bit till skivaffären som hon tänkt kolla, så istället tog hon och gick in på ett kaffe. Hon kollade plånboken en gång till och hittade en 5-krona. Det skulle gått och väl räcka till en kanelbulle. Hon gick fram till disken och beställde.
När hon skulle ta ett bord blev det lite värre, fanns inga lediga. Hon såg sig omkring igen och såg 1 bord där det fanns en ledig plats. Hon gick fram till killen som satt där och läste.
”Tja”
han tittade förvånat upp från sin bok.
”Hejsan”
Hon fnös till inombords, hejsan? Vad var det för en mesig hälsning? Hon började tveka om hon skulle fråga efter plats och skulle precis gå därifrån då hon kom ihåg att det var enda möjligheten att hon skulle få någon plats överhuvudtaget.
”Jo, liksom, finns inga lediga platser här så jag undra bara om jag kan sätta mig här?”
Killen log och nickade mot stolen som han med hjälp av sina fötter skuffade ut en bit.
Hannah slog sig ner och började äta på bullen, hon hade trott att killen skulle börja läsa igen, men istället för att ta upp boken så lade han ihop den och började studera henne. Hanns mörkgröna ögon som fick henne nervös och stressad.
”Läste inte du nyss”
sa hon som för att påminna honom om boken.
”Jo, nyss ja”
”jaa…”
Sade Hannah nu lite mera otåligt innan hon fortsatte;
”Men fortsätt med det då!”
”Varför? ”
Hon blev häpen, hon hade aldrig mött någon som hade struntat i att lyda henne, heller aldrig någon som så lugnt hade svarat på hennes otåliga kommenterar. Nu lade hon ner bullen på fatet.
”Jag kanske borde flytta mig om jag nu stör…”
Hon började röra sig lite i stolen och skulle precis stiga upp när han sa:
”Varsågod och sitt, du stör inte”
Hon satte sig tveksamt tillrätta och började äta igen, hon bestämde sig för att inte försöka samtala med honom.
”Berätta om dig”
Hannah blev så förvånad att hon håll på att sätta i halsen.
”Ursäkta vaddå?”
”Berätta lite om dig”
upprepade han ännu en gång.
”varför det?”
Hon började bli misstänksam, hur många gånger hade man inte hört om äckliga…
”För att jag är nyfiken, vill veta du verkar…”
”Ja?”
Nu började hon bli rädd, vem VAR detta?
”Åh inget, men dina ögon, dom visar att du bär på mycket som skulle vara bra att få släppa ut, liksom berätta för någon, det verkar inte som du har någon sådan…”
Hon avbröt honom mitt i meningen;
”vem fan är du som klampar in i mitt liv och bara tror att jag ska prata med dig, en helt främmande människa??!”
Nu kom tårarna, dom hon hållit inne så länge. Hon lade sig utmattat ned med huvudet på bordet och armarna om sig. Plötsligt kände hon en hand på sin axel, en andedräkt nära örat. Hade hon varit sig själv hade hon blivit rädd, eller ursinnig. Men nu orkade hon inte. Krafterna var helt borta.
”såja såja, var inte rädd, jag vill inte skada dig jag är här för att få dig att må bra”
Viskade killen.
Hon satte så ett tag och när hon sedan satt ordentligt igen satt killen där mitt i mot henne precis som innan, hade hon inbillat…
Hon kollade in i hanns gröna ögon, dom var fyllda av förtroende, försiktigt började hon berätta. Om mamma som drack, om pappa som stuckit om att hon bytt skola där ingen verkade känna henne riktigt, där alla bara ville vara med henne för att hon var cool.
Allt rann av henne och han bara satt där, sköt in någon kommentar då och då. Hon blev sedan glad, det kändes så lätt, som om hon gått omkring och burit på en 20 kilos extra vikt. Nu var hon nyfiken, vem var han?
”vem är du?”
Hon frågade lite försiktigt, nu var hon inte lika kaxig som innan utan nästan blyg för honom. Han, den blonde med dom underbart vackra gröna ögonen.
”Det är en lång historia det”
”jaha…”
Till sin fasa lät hon besviken och hon förstod att han hört det”
”Men visst kan jag berätta den…”
Hannah sken upp.
”…men inte ikväll, det är sent. Vad sägs om imorgon? Om du även då vill skolka?”
”javisst, var?”
”Här”
Inget mera sa han, han bara resta sig och försvann. När hon kollade ut genom skyltfönstret tyckte hon sig se att han lös på ett egendomligt sett, men hon struntade snart i det och gick sedan till busshållplatsen, att hon lovat sig själv att gå hem hade hon redan glömt bort.

”jaha, idag ska vi diskutera vidare om skyddsänglar, är det någon som…”
Hon räckte upp handen innan läraren hunnit prata klart.
”ja Hannah?”
Alla var spända, vad skulle hon nu säga?
”Jo,jag ville bara säga förlåt för igår, jag tror vist det på änglar”