vi vandrade vid röda sten
såg staden tecknas
mot en stålgrå himmel
och havet
liksom föll från himlen,

allt gick så långsamt
och helgen hade precis avlidit

jag kan inte förklara det
på något annat sätt


och jag kupade min hand
runt cigaretten

och tänkte

att jag lever

vad som nu menas med det



hon från igår var inte så vacker
det är dem inte alltid
och det låter
så märkligt
under mina fötter där jag går

som om jorden vore ihålig

men det går på
trampar framåt
vadar i kroppsvätskor; spyor, spermier, svett
allt som den mänskliga kroppen
avsöndrar
lämnar
blåmärken
styckade romantiker som reas ut
bakom charkdisken
lämnar
spår i ögonen
färgar allt man ser

så länge havet faller
och jag kan klappa mina händer
höra ekot slå
längs de sönderklösta väggarna
i mitt huvud

så går det på

och så länge
vinet rinner
ner
droppar likt blod på vita ytor

och någon ser en madonna
tatuerad
på en horas lår,
någon ser de naglar som fastnat
i tapeten
ser att det inte ens är tapeter
utan ett barns hår
hans kött, insidan på hans skalle

så länge någon vet vem som en gång
bott där

som vandrat runt där

så går det på
pumpar vidare
våg
efter våg

av förnedring
och missade chanser, kan tyckas

och det är fult
att visa sitt rätta jag
att släppa självcensuren,
det är så
att man blir mörkrädd
för sig själv



och de kan placera dig i fack
ge dig två minuter
att övertyga

och du vänder dig om
fast ingen står
vid din sida
så nickar du försiktigt
för att inbilla dig själv

att du är bättre än såhär

och desperados vid seveneleven
flackar med blicken,
trottoarfolket mördas på hisingen
någon jävel
kastar ett mynt
i ett gitarrfodral,
förseglar ett kuvert

släcker ett hopp

kastar tärningen
och faller från en bro till hårdrocksmusik

men inte en jävel
vet vad man syftar på



och även om sommaren rullar på
vaggar oss
framåt
bland industrierna

vars rökmoln sträcker sig mot gud
med giftiga fingrar

så ber vi tillsammans
på bönemattorna

ber om kärleken till oss själva

med våra ansikten mot väst
stirrandes
i teveapparaterna

ber om kärlek till våra döttrar
våra älskarinnor
våra män
och söner

våra mödrar



och det finns kvinnor jag förälskar mig i
efter fyra ord;

det är min romantiska styrka

min realistiska förbannelse



och röda sten står där den står
en väldig bro
klyver valvet ovanför oss
och delar vårt synfält

våra personligheter
som stretar åt två håll


och tänk, säger jag
man kan alltid tänka på människan

och vi talar om
de som haft oss
i koppel
eller i handen

alla vackra kvinnor som skadat oss
som vi gjort illa

som gjort oss till offer
som vi försakat

och jag gör ont
om jag kommer för nära,
har jag lärt mig

och jag minns de jag hade
och de jag ville ha,
sällan samma människor
men kanske lika bra ändå

och jag mötte en albansk prinsessa en gång
hon var det vackraste
jag sett

och hon gav mig något

en tanke på
eller en glimt av
vetskapen om att man alltid går förbi
andra människor

styrkan ligger i vad man lär sig av dem

och aldrig glömmer
att man är sitt eget universums hjärta



men det sladdar vidare
naket
ständigt förlöst
och aldrig riktigt som man vill ha det

och jag knäpper iväg cigaretten
i en brinnande båge,
lämnar röda sten
och vi pratar hela vägen

aldrig tyst
bara en monoton stämma
en inre dialog
vi delar på

för vi lämnar varandra snart
jag har en stad att
återvända till

jag har ett liv att starta om

igen


och vi dissekerar

dessa kratrar och hål
i landskapet och i huden

dessa byggnader av stål
dessa sånger som viskas
av oss
eller om oss,
det spelar egentligen ingen roll

en tanke eller tunga

allt passerar


och kanske så drömmer även de döda
de som stannade kvar
under jorden
och aldrig tog sig upp och ut
ur sina slutna rum
till en glödande värld
till era öppna händer
om den helande kraften

i att somna intill någon annan
på våra gemensamma
bönemattor