Det sitter en fluga på mitt fönster och jag kartlägger hans rörelsemönster, med ett precisionsriktat slag
Kan jag kallblodigt mörda.

Trots att jag trotsar det normala och tillbringar dagar i sovande ställning , ställer jag mig skeptisk till min dygnsrytm. Utflykt från mig själv, reser i sällskap med min vän sömnbristen.

Rytmen pulserar i mitt huvud som en 8-takters basgång , sömn i all ära min huvudform är avlång.
Säga vad man vill om ensamhetens lott , men det är säkerligen långt ifrån vad man kan kalla en lagsport.

Jag håller i en dröm i min höger hand och greppar efter halmstrån som inte ger någonting alls.
Det ligger en dimma tät, snubblar mig fram i svårmanövrerad terräng , den ända platsen jag vill finna är en nybäddad säng.

Regn. Det droppar från himlen som en invigning på min vakenhet och förmultnar min situation som en mardröm i värklighet.

Varför ska det vara sommar om det ändå ska regna , precis som min spegelbild är jag tom i min blick.
Varför ska jag alltid handla på kredit. Är skyldig mig själv några timmar utan sysslor men jag ger mig bara fan på att inte betala tillbaka.

Jag kan känna en vägran men inte vägra en känsla.

Om man tar sitt liv måste man ta sig dit till det stadiet där man inte känner något hopp. Jag känner hopp.
Jag hoppar mellan hopp och förtvivlan, kommer aldrig ta något liv överhuvudtaget , men jag dödar gärna flugor som surrar för högt.

Har jag rätt att ha ihjäl, flugan som stör mig, sömn är viktigt för både kropp och själ.
Men jag han aldrig slå innan flugan flög iväg.