Mitt i mellen frukost och lunch festar jag loss på klagomål och sväljer min stålthet i form av en alvedon.

Efter solens sista kyss lämnas vi, som barn utan moder i en nordanvind som kyler ner blodet.

Mitt i mellan gammal och ung står jag stel med min påse i hand, fylld av förhoppning och stampar mig varm, i min ensamhet.

Varje andetag av höst luft som når ett trött bröst med lungor som kämpar för förbättring, är tungt.

Mitt i mellan hopp och förtvivlan ser jag hopplöst på medans alla andra går.
Med bestämda steg borstar jag av mig min ångest och låter tankarna klarna.

Jag kan inte tänka på livets mening just nu, Inte nu när timmen är slagen för den nya arbetsdagen och jag ska sälja min arbetskraft till budget pris. Jag har inte tid att leva jag måste sälja min tid.

Mitt i mellan dåtid och framtid är just NU. Så jag lever i nuet och blir ståendes någonstans mitt i mellan dröm och värklighet.

Drömen är gemenskap och värkligheten ensamhet. Försöker pumpa mig full utav positivitet och intalar mig själv att det passar min fallenhet.

Mitt i mellan smärta och svärta hinner jag inget annat än att sova på saken för att vila min tankevärksamhet, när mörkret faller finns det tid för andlighet.

Men då har jag redan somnat och förträngt min ängslighet.