Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En berättelse om hur folk med kärlek bara kan dyka upp och försvinna precis lika snabbt och ändå lämna efter sig lika mycket lycka när hon gått.


Plast

Jag kommer alltid hit när saker runt omkring mig blir för jobbiga. Som när man läst för många djurens rätt broschyrer och fått klart för sig hur grisar gasas ihjäl eller när man sett någon dokumentär om hungriga barn i Somalia.
När vissa blir för klängiga och luften lite för tung att andas. Som när folk bara ber om saker och ber om saker och ber om saker och jag kanske inte alltid ger dem vad de vill ha och får besvikelse som rivmärken över ryggen.
Eller när hemska saker händer. Som när lillebror sprang och blev påkörd av en lastbil och hamnade på sjukhus. Den hade bara åkt därifrån och ingen hade hunnit se vad det var för registreringsnummer på den eller någonting. Han säger att det var glassbilen men ingen vet säkert.
Eller när jag behöver få perspektiv på saker. När jag kommer hit inbillar jag mig att jag i alla fall kan tänka här. Att tankarna inte är lika abstrakta längre utan jag kan ta i dem och hålla dem i handen och sortera och plocka med dem hur jag vill. Och när jag sedan kommer härifrån är jag nollställd och allt så mycket bättre. Alla svarta fjärilar i magen har slutat fladdra och somnat och jag orkar se folk i ögonen igen.

Därför kommer jag hit. Till den här platsen. Och den är bara min. För ingen annan vet riktigt om att den finns. Eller jo, de vet att den finns. Men det är aldrig någon som stannar upp och verkligen känner efter hur magisk den är. Just den här platsen. För andra är det bara ett ställe, ingen speciellt vacker plats. Bara ett ställe. Någon hade lika gärna kunnat bygga ett hus på det eller asfaltera det eller göra vad som helst för att det skulle se ut som allt annat i den här staden. Alltså inte alls vackert, utan bara vanligt betongfult. De ser inte det vackra som jag gör. För det här är min plats. Det är därför jag kommer hit.

Det är en liten klipphäll, och man ser ut över ett stort fabriksområde. Och man kan se på hur all smutsrök som kommer ur de långa skorstenarna och solen blandas. Och det ser alltid ut som saft, fast till ögonen.
Och jag har aldrig sett någon sitta här. Folk har gått förbi med sina hundar och gångstavar men ingen har jag sett stanna här och sätta sig ner och andas. Dom bara rusar förbi och blundar och ingen bryr sig.

Men en gång så satt det någon där när jag kom.
Det var den där gången när ingen fattade vad jag egentligen ville. Och även att jag inte tror på gud eller himlen eller helvetet så ville jag bara klippa två hål i tröjan och tejpa dit två änglavingar med silvertejp och flyga därifrån, och komma ihåg att be någon öppna ett fönster innan så att jag slapp studsa mot rutan som alla dumma flugor gör.
Det var den gången som jag ritade hjärtan i handen bara för att få folk att tro att jag hade någon att tycka om, och som tyckte om mig precis lika mycket tillbaka. Eller åtminstone att jag hade någon musikhjälte i mina hörlurar som jag gömde mig i och lyssnade till när jag var nere, och skrev hjältens namn och hjärtan överallt jag kom åt. Men jag hade inte ens någon sådan.
Det var den gången jag var så arg på allt. På alla dumma bilar som kör för fort och släpper ut onödiga avgaser och inte stannar vid övergångsställen och alla fula blommor som slår ut för tidigt så att de hinner vissna lagom till midsommarafton.
Det var den gången som jag plockade alla maskrosor jag kunde se och istället för att blåsa iväg önskningarna som satt i fröna och den där vita luddiga fallskärmen de har, så trampade jag sönder dem för jag ville inte ha något hopp om att mina dumma önskningar skulle slå in någon dag.
Och när jag kom fram till mitt ställe och såg att det redan satt någon där och tog min plats, tog mitt ställe blev jag ännu argare och ännu mer förbannad. Så det enda jag kunde få ur mig var:
- Du sitter på min plats.
Och kom inte på förens efteråt att det lät som att jag var tre år när jag sa så. Men hon tittade mig inte i ögonen utan svarade mig bara med:
- Jaha, och?
- Ja.
- Ja, vadå?
- Jag sitter alltid här.

Och så visste jag inte vad jag skulle säga mer. Jag var så van vid att det aldrig satt någon här så jag visste inte hur jag skulle bete mig, så jag gav upp och satte mig bredvid henne.
Hon hade rött hår och såna där mörka ögon som man inte kan spegla sig i som man kan på vissa andra. Och hon hade en randig tröja från polarn och pyret och pärlarmband runt sina handleder men inga skor. Hon satt där barfota. Och det enda jag kommer ihåg att jag tänkte var att det måste gjort ont att ha gått barfota på grusvägen hit.

Vi satt där tysta ett tag och bara tittade. Tittade på allt ingenting, tittade på utsikten från min plats och tog med händerna i våra tankar. Sen hörde jag henne dra efter andan och dra upp knäna mot hakan.
- När jag var liten ville jag alltid följa med min bror ut och fiska.
Sa hon precis som att hon hittat en tanke som hon inte kunde släppa och satt och vägde den i handen.
- Han hade alltid en blå plåtburk med jord och mask i och ett metspö som jag fick låna av honom om jag ville sa han. Fast, så hade han den här båten som han hade döpt alldeles själv när han var liten. Och han hade döpt den till Titanic. Och jag vågade aldrig följa med honom ut på sjön för jag var rädd att om jag följde med skulle den sjunka och både han och jag skulle drunkna. Och varje gång han åkte ut med den där båten var jag så rädd att jag aldrig skulle se honom igen att jag grät. Men jag sa aldrig någonting till honom, eller till någon.
Sen tystnade hon igen och vi fortsatte titta ut i allt vårat ingenting.

Och det där klicket som alla pratar om, det hörde jag aldrig. Men istället hörde jag ett muller, precis som det första man hör innan åskan slår igång på riktigt. Ett dovt litet muller. Och jag visste att det var hon.
Och jag satt där och önskade att alla moln på himlen skulle samla ihop sig och bli grå och spy regn och åska och blixtar över oss så att vi kunde bli blöta och skydda oss från regnet i varandras armar och ge varandra en sån där kyss med håret klistrat över våra kinder, som man alltid ser alla andra göra.

Men det blev aldrig någon första kyss i regnet. Istället fortsatte vi träffa varandra på mitt ställe. Varje dag kom vi dit, och det spelade ingen roll när jag kom för hon satt alltid där och väntade. Och det spelade ingen roll när jag gick, för hon satt alltid kvar och tittade ändå. Och längtade till nästa gång jag skulle komma och besöka henne. Jag tror åtminstone att hon längtade efter mig. I vilket fall så längtade i alla fall jag efter henne. Hela tiden. All tid. När jag var med henne ville jag ta batterierna ur alla klockor i hela stan, så att jag kunde sitta där med henne så länge jag ville. Så länge att jag tröttnade.
Och även att vi aldrig tog i varandra så tror jag att hon ville lukta jag när jag gick därifrån och lämnade henne ensam. Även att vi aldrig avslöjade något annat än våra abstrakta konkreta tankar för varandra så tror jag att hon ville att jag skulle berätta allt om vem jag var och hur jag mådde. Även att vi aldrig berättade vad vi kände för varandra så tror jag att hon ville ha mig där jämt. Även att hon aldrig sa det, så tror jag att hon ville att jag skulle stanna.

Jag minns speciellt en gång när hon ville spå mig i händerna, och hon följde varje linje med en blå bläckpenna som hon hittat längst ner i sin slitna axelbandsväska. Och hur mycket hon än följde mina streck och hur noga hon än ritade så var det enda hon kunde se efteråt att jag behövde tvätta händerna. För de var alldeles bläckblåa.
Och det är ett av de speciella ögonblicken som visade hurdana vi var. Hur misslyckade och trasiga vi var som inte ens kunde spå framtiden i varandras händer.
Vi var precis som det här stället. Som i våra ögon var så himla speciellt, vi var så speciella och onåbara när vi var här. Ingen kunde ta i oss.

Men det förstod vi väl själva att det egentligen inte var något viktigt med oss, inget märkvärdigt med den här platsen.
För när vi kom därifrån så tänkte vi precis som alla andra. Det var bara en plats som inte alls var något magisk. Ett ställe som alla andra, lika betongfult och grått som allt annat i den här stan.
Och våran kärlek som vi höll så skrikigt tydligt hemlig för varandra, den var bara på låtsas den med. Allt var plast och silikon och illusioner och alla tankar vi tänkte var bara luft som någon redan andats ut. Våra brustna tonårshjärtan kunde inte ens dunka i samma takt, för vi lyssnade bara på våra egna hjärtslag.
Men vi trivdes i våran plastvärld. För ingen kunde nå oss där.

Men så en dag kom jag till stället och det hade varit en sån där natt som man inte sover på och en sån där dag som man bara blir osams med vänner. Och hon fanns inte där. Platsen hon brukade ta upp var helt tom och det var ett stort hål efter henne. Och jag kommer ihåg att jag blev så arg att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Och jag kunde inte ens komma på någonting att säga. Utan jag gav upp och gick och satte mig på min plats och tittade ut över mitt ställe och tänkte att nu är det bara du och jag igen. Du och jag och alla tankar.
Och jag satt där hela kvällen och tittade ut och jag kunde bara tänka att vissa hittar sin kärlek på internet och andra i toalettkön.
Men jag, jag hittar den på ställen som inte ens finns på riktigt.




Prosa (Novell) av PISTOLPISTOL
Läst 569 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2007-06-30 19:37



Bookmark and Share


    eventualiteter VIP
jag tror jag just blev kär i den här texten.
du är så himla duktig så det inte är klokt.
åh.
2008-08-03

  dreamsinpink
fantastiskt bra....

du borde skriva en bok...

om du publicerar den, kommer jag köpa den ^^
2007-11-03

  Sofiapoema
Håller med, har läst dina noveller nu och jag måste säga: du är fruktansvärt duktig! HAr aldrig läst så bra noveller!
2007-07-12

  -Ulla Tilemo- VIP
Åh en sådan underbar text. Du skriver helt enkelt fantastiskt!
Jag blir så berörd och ser allt framför mig. Dina metaforer är sååå
härliga! Min morgontrötthet är som bortblåst. Tack Hanna!
2007-07-05
  > Nästa text
< Föregående

PISTOLPISTOL
PISTOLPISTOL