När jag var liten hade jag långt vackert hår. En nära och betydelsefull släkting tyckte att jag skulle klippa håret. Jag kände hennes önskan så starkt att det blev besök hos frisören. Mitt livs första upplevelse av att inte duga som jag var.
Mitt långa hår
Vill du verkligen klippa dig
- Ja mamma
Det har du aldrig sagt förut Vad har du fått det ifrån
- Jag bara vill det mamma
Att vara fem år som jag och inte avslöja vem
som så gärna ville att jag skulle klippas måste
betyda att jag kände att detta inte riktigt var som det skulle.......
Jag hör orden
SÄG TILL MAMMA ATT HON KLIPPER DIG
SÅ DU BLIR LIKA FIN SOM DIN KUSIN A.....TITTA SÅ FIN HON ÄR
Jag ville också vara fin
Frisörskan smeker mina korkskruvslockar
och tittar tvekande på min mamma
- Ska vi verkligen klippa av alltihop
Jag nickar och säger
JA ALLTIHOP
Frisörskan tar fram sin sax och börjar klippa
Jag ser hur mina lockar faller på golvet
och känner en kall hand om strupen som
gör mig stum
- Jaha då var det klart
Jag vägrade se mig i spegeln och mådde illa
Jag svalde och visste att det var jag själv som hade klippt av mitt hår
och när jag vaknade morgonen därpå grät jag tyst i kudden av saknad
Inte fick jag beröm heller för jag blev aldrig lika älskad som min kusin
Men när går till frissan säger jag varje gång
- Ta inte för mycket i nacken -