Jag ska berätta för dig om en händelse som tilldrog sig när jag var ung, på en plats som är omöjlig att nå annat än i fantasin. Där bodde en fin dam ensam i sin stora, vackra trädgård. Denna trädgård var så fulländad att dess like finns inte att skåda, vare sig i trakten eller utomlands. En dag då hon vandrade planlöst omkring mötte hon en ovanlig syn. På taknocken till hennes uthus satt en liten herre med brun väst och oknäppta skor uppflugen. Hans ansikte var i ett förfärligt tillstånd, men under smutsen och skärsåren skymtade friskt rosiga kinder, och under luggens tovor plirade två illblå ögon.
”Men bevare mig väl, vad har ni där uppe att göra?” Ropade frun.
Pojken, som inte var mer än femton år, tittade ned och såg en vitklädd gestalt med smakfullt flätat, guldskimrande hår och uppriktigt bekymrade ögon.
”Jag hoppar,” svarade han enkelt.
”Kära barn, gör inte det! Ni kommer att slå er fördärvad. Kom ned istället så ska jag bjuda dig på en mugg saft.”
Detta erbjudande kunde pojken inte säga nej till, och strax satt de tillsammans i fruns lilla syrenberså, omsvärmade av allehanda insekter som hon lättjefullt viftade bort med sin solfjäder. Pojken kunde inte ta ögonen från hennes sagolika uppenbarelse, och han rodnade av blotta tanken på att tilltala henne.
”Är ni en riktig dam?” frågade han till slut, med nedslagen blick.
”Finns endast en riktig dam här i världen, så måste det nog vara jag. Och ni då, är ni en riktig pojke?”
”Nog är jag så riktig som man kan bli,” skrattade han. Så blev han allvarlig. ”Men det finns en sak som fattas mig. Jag har ingen mor som kan ta hand om mig, och det borde varje riktig pojke ha.”
”Så sant, så sant,” utropade frun. ”Vad världen vore kall och dyster utan mödrar.”
”Jo, sådan är min lott i livet.”
När frun såg detta lilla sorgsna ansikte blev hon märkligt beklämd. Solen tycktes med ens ha gått i moln, och luften låg tung över dem båda, som strax innan åskan. Tårar sprang fram ur den lilles ögon, som blivit mörka brunnar.
”Gråt inte, vännen min. När du berättat om din stora sorg ska jag inte vara sämre. Jag är så rysligt ensam här på gården. Fåglarna är mitt enda sällskap, och de förstår sig inte på att leka, så jag har så tråkig att tiden stannat.”
”Om du vill kan jag stanna här och leka med dig,” stammade pojken.
”Så kan jag vara din mamma,” föreslog frun. En sval vindpust skingrade molnen och de gick ut i trädgården för att lära varandra alla lekar de kunde. I rhododendronparken lekte de kurragömma, bland lindarna lekte de kull och slutligen tävlade de om vem som vågade klättra högst i den stora, vänliga gamla boken vid dammen.
De skiljdes åt vid solnedgången, och pojken lade sig att sova på höloftet. Nästa dag kom frun till honom i gryningen, och hennes av lekarna förstörda vita klänning hade bytts ut mot en ännu vackrare grön sidendräkt, med smalt liv och vid kjol, och runt hennes smäckra hals låg en tunn kedja i silver. Hon tog med honom till en liten skog där de tillbringade hela dagen, och när han blev hungrig trollade hon fram saft och kakor ur en korg. Han sade henne att han var den lyckligaste pojken i hela världen, ty han hade allt man kunde önska sig. Då skrattade hon och kysste honom på hans varma kinder, och sade att i så fall var hon den lyckligaste damen i hela världen, som hade en så underbar pojke att få rå om. Sedan satt de stilla tillsammans och såg löven falla i cirklar mot marken och långsamt bilda en matta av guld. De tog farväl i tårar den kvällen, och pojken ville inte släppa henne utom synhåll.
”Tänk om du inte kommer tillbaka imorgon,” klagade han och vägrade släppa taget om hennes toviga lockar.
”Dummer, jag kommer att komma hit varje morgon till tidens slut.”
”Lovar du det?”
”Ja, älsklingen min, det lovar jag dig.”
Först då lät han släppa taget och såg henne försvinna mellan träden, till ljudet av den sjunkande solen.
Nästa morgon kom hon i en ny klänning av röd sammet, med silverbroderier strödda över kjolen, och den tunna länken föll praktfullt mot hennes utstående nyckelben. Och hon kom dagen efter det, och dagen därpå, som hon hade lovat. Boken tappade sina löv, och snart kom vintern. Snön låg tät och tog udden av alla ljud, och på sjön låg isen som de åkte skridskor på. Efter en dag ute stampade de av sig snön och kom in i värmen, där de skrattade åt varandras rosiga kinder och drack en kopp te medan mörkret sänkte sig utanför. När solen smälte snön och träden knoppades började pojken känna sig rastlös, och han gick långa promenader i skogen om nätterna. Han funderade och tankarna blev mörkare i takt med att bladen slog ut och världen var så outhärdligt vacker, och vackrast i hela trädgården var frun, där hon satt i sin gunga under den stora boken. Han ville inte oroa henne med sina tankar, och mellan dem var allt som vanligt. En dag i maj tog de en roddtur över dammen. Vattnet var en spegel av kvicksilver som krusades vid årtagen, och det var en fröjd att se den lilla ekan klyva vattnet. När frun lät båten driva delade de en känsla av att sväva fritt mellan himmel och jord. Han såg solljuset blänkte i vattnet och dansa över hennes svarta sammetsklänning.
”Kan vi resa bort ett tag? Jag har haft en sådan outgrundlig lust att vandra till vägs ände och se vad som finns där.”
Hon ryckte till, och ögonen fylldes av tårar.
”Det är en omöjlighet, käre vän. Mitt hem finns här och jag skulle aldrig kunna lämna det.”
De sa ingenting mer till varandra. Det fanns ingenting mer att säga. När kvällen kom lade sig ett märkligt, nästan övernaturligt ljus över världen. Det tycktes pojken som om han bodde i en dröm han snart skulle vakna upp ur, och frun vid hans sida verkade inte vidröra marken med sina steg. Då de skulle ta farväl kysste han henne på munnen, något han aldrig dristat sig till förut. Hennes läppar var kalla och mjuka, och hans hjärta var nära att brista när han tänkte på den smärta de höll inne. Förtvivlad över sin egen otillräcklighet tog han ett steg tillbaka och lät henne vandra in i skogen med en sista, sorgsen blick på honom. Ljuset över vägen brann extatiskt i gult och orange, och när han satte sin bara fot på gruset kände han hur den drog honom, lockade och sjöng för honom. Längre bort stod en flicka i rutig klänning och förkläde och plockade hundkex. Hon nynnade försiktigt på en barnvisa, men när hon fick syn på honom slutade hon och vinkade åt honom. Hennes leende var öppet och vänligt, och vägen sjöng för honom:
”Detta är den väg som valts åt dig, och det är den du måste gå”
Så skrattade flickan till och sprang. Han gav upp ett tjut och följde henne in i skogen, mot vägs ände. När han senare kände i sin ficka hittade han en tunn silverkedja. När flickan frågade vad det var sa han att det tillhörde ett annat liv. Han gav henne en puss på kinden och hon upphörde med sina frågor. Han berättade inte att hon aldrig skulle komma honom närmare än silverkedjans ägare.

När frun kom i gryningen fanns ingen pojke där. När hon stått som fastfrusen i timmar kom en fågel och slog sig ned på hennes axel. Den kvittrade för henne om trädgårdens lycka, om den lycka hon känt förut och den lycka hon så småningom skulle lära känna åter. Ensamhetens lycka. Då öppnade hon munnen och sjöng sin sorg och smärta, så att den föll i gråt. Den stora gamla boken tappade alla sina blad, och himlen öppnade sig för ett häftigt regn. Hon skulle vänta där varje morgon till tidens slut, och regnet skulle ständigt regna över henne och blandas med hennes tårar, tills hon inte hade några tårar kvar.