Hästarnas stadiga rörelser förde dem genom den skuggiga lövskogen. Kapten beordrade halt klockan halv nio. Strax därpå började det regna.

Adam var en av de yngsta ryttarna. Han hade kommit ensam, och att vara ensam passade honom bra. Den enda som pratade med honom då och då var Kapten. Idag var Adam rastlös och kunde inte sova. Istället lämnade han sin häst i lägret och smög ut ur skogen.

Solen stod lågt över kullarna. Vid horistonten kunde man ser stora byggnader. Adam visste att bakom dem låg havet. Hans hjärta vibrerade när han såg alla hus ligga därnere, så välmående och glömska om omvärlden. De visste inte vad som snart skulle hända, hur de kanske aldrig mer skulle få se en lika lugn kväll. Regndropparna rann nedför hans kinder som tårar, men hans ansikte log. Snart skulle all väntan vara över. Snart skulle de påbörja sitt hopplösa slag.

”Du borde gå tillbaka till lägret. Alla måste vara ordentligt utvilade imorgon.”
Adam ryckte till när han hörde Kaptens röst så nära. Det retade honom att han aldrig lyckades höra den äldre mannens fotsteg.
”Jag kan inte sova.”
”Inte jag heller,” sa Kapten och satte sig jämte honom. Kapten var kortvuxen och muskulös, med ett stort skägg som fick honom att se flera decennier äldre ut. Adam gissade att han var någonstans mellan trettio och fyrtio. ”Du är inte rädd va? Det här är ingen tid att vara rädd.”
Adam bara fnös åt frågan. Det kändes som evigheter sedan han känt något alls. Hela hans tillvaro var en enda lång väntan, och nu var han bara less på alltihop. Det skulle vara så skönt att bara få det överstökat.
”Jag tänkte väl det. Du som är ung och oerfaren är väl aldrig rädd. Annat är det för oss gamlingar.”
”Vad tror du kommer hända imorgon?”
”Vi kommer att slåss för det vi tror på. Förhoppningsvis kommer människor att få upp ögonen för vad vi har att säga. Sedan kommer vi att dö.”
”Skrämmer det dig?”
Kapten skrattade till, som för att slå bort frågan. Sedan tänkte han efter en stund.
”Jag skräms mer av tanken på att leva kvar i en värld som ser ut såhär. Det är outhärdligt. Döden, det är ingenting alls. Det är bortom uthärdligt och outhärdligt.”
De satt tysta en stund. Adam ville helst säga något för att slippa den närhet han och Kapten råkat snärja in sig i, men kom inte på något. Det var Kapten som bröt tystnaden.
”Du måste hålla dig nära mig imorgon. Jag behöver någon med någon slags förmåga. Ibland känns det som att vi är här med en bunt idioter.”
Adam var benägen att hålla med. Själv var han träffsäker med bågen, medan Kapten var bäst med svärdet. De andra var medelmåttiga i det mesta. Det spelade ändå ingen roll, för alla skulle de dö.

Adam vaknade med ett ryck. Det kändes som att han nyss somnat, men gryningsljuset värmde tältväggarna och i lägret var det redan liv och rörelse. Med darrande händer klädde han på sig. När han hälsade sin kastanjebruna häst kastade hon med manen, som om hon visste vad som väntade. Han selade henne och red bort till de andra. Stämningen var uppsluppen och sorgsen, som vår på hösten. Snart var de på väg mot havet, men till havet skulle de aldrig komma.

Morgontrafiken hade redan börjat komma igång. När deras lilla trupp red ut på den stora vägen fick bilar tvärbromsa och det bildades en lång kö. Några gick ur bilarna och skrek åt dem, andra vände och körde tillbaka samma väg som de kommit när de såg deras fana: ett rött träd på vit botten. Alla visste vilka de var. Skogens krigare. Ingen ville veta vad de skulle göra idag. Adam log tills hans käkar domnade. Ingen log tillbaka.

När de kommit till torget ställde de upp sig i en cirkel med ansiktena utåt. Mannen bredvid Adam tog upp sitt horn och blåste en lång signal. När ljudet dog bort skrek de unisont till svar. Mannen blåste i en annan ton, och de andra svarade. Så höll de på en stund, tills en liten folkmassa samlats runt omkring dem. De är som dumma gäss som nyfiket går in till slakteriet, tänkte Adam med förakt. Han kände ingen ånger inför det han skulle göra. Det var inte mord: det var hämnd. Dessa människor, alla människor, mördade jorden. De skämdes inte ens. Det han gjorde var rättvist. Han kämpade för alla de som inte kunde försvara sig själva. Han hämnades alla dem som redan fallit offer för männsikorna, alla utdöda djur och växter som aldrig skulle växa och befolka jorden. Kapten skrek med sin hesa röst:
”För moder jord!”

I det första utfallet stod människorna stilla. När han stack svärdet i den första kroppen var det som att öva på en docka. Sedan blev det svårare. Ljudet av alla skrik var förfärligt att höra. Kontorsflickorna tog sina klackskor i händerna och sprang. Mödrarna lyfte sina barn och sprang. Byggarbetarna släppte sina verktyg och sprang. Ljudet av springande fötter mot kullersten väckte andra, snart var gatan full av människor. En revisor sprang fram mot Adam beväpnad med några mappar och en brevkniv. När svärdet gled in i hans mjuka mage skrek han till, som av förvåning. Adam undrade vad det var som förvånade honom. Gjorde det mer eller mindre ont än han förväntat sig? Han spände sin båge och sköt några pilar mot de flyende ryggtavlorna. Ingen verkade lägga märke till de slappa kroppar som blev kvar. Lyckliga gatan hade förvandlats till en krigszon.

Kapten var den enda förutom han själv som var kvar på torget. Vid en av de små högarna satt ett barn, en liten flicka. Hon grät högt och oförskräckt, som bara barn kan. Adam undrade om det var barnets mamma som låg där livlös. Han såg framför sig sin egen mor, liggandes med gapande mun och tomma ögonhålor. Hon låg inte på gatan utan på köksgolvet. Grytorna hade kokat över medan hon låg där, tills Adam kom hem och föll på knä framför henne. Han föreställde sig att han hade gråtit precis sådär oförskräckt. Han hade inte varit mer än fem år.

Kapten red fram till barnet med svärdet höjt. Adam kände sig plötsligt yr. Han ville skrika ”döda henne inte!” men det var som om han var med om en film, och det var meningslöst att skrika eftersom allting redan var bestämt. Flickan skulle dö och han själv skulle dö och deras mödrar var redan döda. Det fanns inget han kunde göra åt det. Svärdet skar genom henne som om hon vore lera. Han höll för öronen för att stänga ute bruset, men det kom inifrån, från hans huvud. Plötsligt kände han som om ett vulkanutbrott tog plats inuti honom. Han ville spy men det enda som kom ut var ord.
”Varför dödade du henne?”
Kapten tittade frågande på honom.
”Varför dödade du henne?” Sa han högre, kanske skrek han. Världen slutade snurra och han kände sig helt lugn. Kapten såg fortfarande oförstående ut, nästan trött.
”Du vet vad de gör, varför vi är här. Det gäller inte en eller två, det gäller hela mänskligheten, även oss själva. Vi måste alla dö.”
”Hon var bara ett barn, hon har inte gjort något!”
”Det handlar inte om vad hon personligen har gjort, och det vet du mycket väl. Du tänker bara inte klart just nu. Vi får diskutera det här senare.”
Kapten red iväg. Adam satt kvar. Det var som om han inte kunde andas, kläderna satt för hårt. Han slet av sig den fåniga tröjan med emblemet. Vad visste väl de om rättvisa. Vad visste väl de om döda mödrar. Vad visste de väl om jorden. Barbröstad red han efter Kapten, med bara en sak i huvudet: hämnd.

Polisbilar hördes på avstånd. Världen hade fått ett annat ljus, som om någon lagt ett filter ovanpå hans ögon. Kullerstenen skiftade i gult, och de kantiga affärshusen sträckte sig efter honom. Det ven kring öronen på honom. Han hade aldrig ridit så fort förut. Han försökte veja för alla utslagna lik och stönande kroppar, men kunde inte. Han önskade att de kunde försvinna. Varenda gång han såg dem slog tankarna bakut. Han tänkte på den slaktade revisorn.

Han såg Kapten stå vänd från honom. Adam spände bågen och pilen flög iväg, rakt in i Kaptens skuldra. Kapten vände sig om och sprang mot honom. Hans ögon var mord och död. Adam sköt ännu en pil. Han kände hur den träffade Kaptens hals. Död försvann från Kaptens ögon, och han stapplade fram och sa:
”Vi måste alla dö, Adam, alla måste dö... hellre förr än senare.” Hans ord försvann. Han låg där på marken, som alla de andra, och Adam kunde inte förstå vad som hade hänt. Han klev av hästen och såg martyren ligga där, hans mästare och storebror. All ilska rann av honom, och nu kände han bara skuld. Det är svårt att hysa agg mot en död människa.
”Du hade rätt,” snyftade han. ”Du sa alla och menade alla, även dig själv. Förlåt mig, förlåt för att jag tvivlade. Jag är vek i tron, inte stark som du.” Himlen var grå och hård, men molnen var guldkantade. Det var en fin dag att dö på. Adam drog ut Kaptens svärd och det blev levande i hans hand.

Svarta moln dansade över honom, de prasslade och sjöng om andra tider, då människor respekterade naturen. Adam visste inte vad som var sant och riktigt, men han visste vad det ville säga att ha en stark ledare och att tro, tro så hårt att ingenting annat spelade alls någon roll. Det var en mening i meningslösheten. Den döda flickan skulle blivit en stark ledare, kanske den som ledde människorna på rätt väg. Det var en mening som försvann. Kanske skulle hon blivit en ond människa, kanske skulle hon döda barn. Kanske var det bäst som skedde, kanske inte. Det som sker det sker, och det som inte sker kommer snart att ske. Adam slöt ögonen och kröp intill kaptens livslösa kropp. Sirener kom närmare, och människor som visste vad som var rätt. Adam behövde inte veta längre. De svarta molnen omslöt honom, och han försvann.