Anno 1965 skulle Essie och Fanny gå på Konserthuset och se Bob Dylan, som då var på sitt första besök i Sverige. Tjejerna var helt saliga sedan något år tillbaka. Hela ungdomens indignation fanns inrymda i de nya sångerna. Ett enormt upplyftande uppvaknande. Det fanns en röst för allt som behövde sägas. En röst som sjöng så rakt och tydligt och med en sådan stor insikt. En röst som sjöng om krigen, atombomberna, fattigdomen, orättvisorna, om de små människorna, den nya generationen. Den sjöng också om det vackra i livet, om det enkla, om vänskapen och kärleken i lust och nöd. Det fanns inte en text som tjejerna inte kunde. Inte en sång som de inte kunde sjunga. Och nu skulle han komma hit till Stockholm!

Men de hade inga pengar.

35 år senare skulle Essie och Fanny gå på Globen och se Bob Dylan. En gemensam 50-årspresent. Äntligen skulle de få höra tonårstidens, halva livets, stora hjälte, uppväckaren, omskaparen. Nu hade de både pengar och biljetter.

Det är en iskall kväll i början på april, grått och blåsigt. Snön hänger i luften. I Globen är det fullt, det är varmt och tiotusen människors förväntningar ligger och dallrar i luften. Alla väntar de på Honom. Alla är glada. Många är lyckliga. Essie och Fanny har lyckats få bra biljetter, alldeles till vänster om scenen, en liten bit upp. Tillräckligt nära för att kunna se allt som händer.

Efter en lång väntan kommer Dylan in på scenen med sitt band. Han har på sig en grå kostym à la country, skjorta med broderier och på huvudet sitter en stor cowboyhatt. En gitarr på magen. Ett elektriskt cowboyband i likadana grå kostymer och likadana hattar tar plats bakom. De första tonerna! Han börjar sjunga!

"Vad är det han sjunger?"
"Vet inte. Det är lite svårt att höra."
"Vad är det här för något?"
"Har ingen aning."
"Är det nya låtar?" 
"Har ingen aning."
"Gud så han sjunger!"
"Varför låter han sådär? Det går ju inte att höra ett ord."
"Men va' fan sjunger han?"

"Det här går inte. Jag klarar inte av det här."
"Inte jag heller."

Mannen i cowboyhatten sjunger något som ingen någonsin har hört förut. I slutet av varje textrad, som ingen förstår, går sången upp i några odefinierbara falsettoner. Bandet spelar sydstatsrock med countrykänsla, som på något sätt inte har ett dugg med sångerna att göra. Första låten tar slut. Ingen vet vad det var. Det låter bara för jävligt. Artiga applåder. Inga leenden. Alla ser ut som om de oseende satt i tunnelbanan en tisdagsmorgon i november.

"Ska vi gå!!!???"
"Ja för fan, men vi kan väl vänta till pausen? Det känns lite pinsamt att gå efter första låten."
"Ja, vi väntar tills pausen då. Men då går vi."
"Definitivt. Det här är ju fruktansvärt!"

Det är ingen paus.

Ett par timmar senare lämnar Essie och Fanny Globen, ihop med de tiotusen andra. Ingen ler, ingen säger något. Det är väldigt tyst för att vara så många människor. Allt känns bara grått.

"Vi måste gå och snacka om det här. Det är ju inte klokt!"
"Ja, va' fan var det för något? Jag kände knappt igen en enda låt."
"Jag hörde något lite då och då som jag kanske kände igen."
"Har han gjort om varenda låt?"
"Eller var det nya?"
"Det var det jävligaste jag någonsin hört!"
"Helt sanslöst!"
"Jag är hungrig. Jag vill ha en korv."
"Jag med."

De går huttrande ut i den iskalla blåsten och letar efter en korvgubbe, hittar en till slut. Två varma med bröd! Händerna är stelfrusna. Korvarna är iskalla de med. Okokta, råa.

"Gud, vad är det här? Fan vad äckligt! Man blir ju ännu kallare av den här skiten. Fy fan!"
"Ja, jag kastar den här nu. Det går ju inte att äta!"
"Vi får ta T-banan in till stan och sätta oss någonstans och ta en öl och snacka."
"Vi åker till Gamla Stan. Jag vet ett juste ställe där."
"OK, då åker vi!"

Tunnelbanan är fylld av sorgsna människor.

Stället i Gamla Stan är fullt. Essie vill inte stå i kön i kylan och föreslår ett annat ställe som ligger på Götgatan. Utan vinterkläder, halsdukar och vantar går de huttrande i isvindarna över Slussen. Händerna stelnar. Håret blåser in i ögonen. Det nyper hårt i kinderna. Allt är mörkt och grått och svinkallt.

På haket på Götgatan kommer de in. Det är proppfullt. Otroligt varmt och otroligt rökigt. Musiken är enorm. I alla fall basen och trummorna. Det dånar och vibrerar i kroppen och det går inte att prata. Det finns inte en chans att höra något. Alla bord är fulla, så de ställer sig ett tag i baren. Unga tjejer serverar rent brännvin ur stora kannor.

"Herregud! Vad ska vi göra?"
"Vi får vänta och se om vi kan få plats vid något bord. Jag går inte ut igen!"
"OK. Inte jag heller."
"Har du en cigg?"

Essie beställer ett glas rödvin och ett glas vatten, Fanny en öl. Efter ett tag i tystnad i baren ser Essie en ledig stol vid ett bord och de tränger sig dit, fort som fan. Fanny sätter sig. Det går att prata lite här.

"Gud, äntligen. Gud så skönt att sitta ner."
"Va?"
"Äh."
"Har du en cigg?"

De tittar på omgivningarna. Efter en stund försvinner de andra som sitter vid bordet. Essie tar snabbt tag i en stol och sätter sig på kortänden. Ett gäng asberusade killar i 25-årsåldern kastar sig ner på resten av stolarna.

"Fan, vilka jävla brudar! Va´ni ser sorgliga ut då!"
"Ja, vi har varit på något riktigt ledsamt. En begravning."
"Ojdå."

Lite senare, lite öl, lite rödvin, fyra cigg. Några misslyckade försök till snack.

"Fan va' ni va trista då! Ska ni bara sitta där?"
"Ja, just det."
"Va' fan, ska vi inte ha lite kul nurå' för fan?"
"Nej tack."
"Jävla sura kärringar!"
"Gudars skymning..."
"Va' fan heterurå?"
"Fanny"
"Fanny, fan vilke' jävla skämt asså. Hahaha. Funny Fanny! Haha."
"Hur gammal erurå damen?"
"Håll käften ett tag nu för fan! Jag vill inte höra på dig mer just nu."
"Va' fan! Det e en fri värld asså!!! Vi lever ju i en demmokrati för fan!!!"
"Var snäll och sluta snacka ett tag! Jag vill inte prata med dig."
"Jävla fitta, du behöver ett knull för fan! Skaru ha ett knull?"

Ska du eller jag betala för det?, vill Fanny säga, men vågar inte.

Essie tar tag i vattenglaset och höjer armen för att hälla det över någon. Fanny hejdar henne. Hon vill inte åka på stryk. En av killarna försöker säga åt sin vän att lägga av, men för Essie och Fanny är det definitivt dags att gå. Inte en jävla sekund till.

Det är gult kakel i Slussens tunnelbanestation. Och kallt ljus. Men ganska varmt. Till slut har Essie och Fanny hamnat där. Och det är nog helt rätt, för det känns som 1965 igen, då modsen umgicks och hängde i stadens T-banestationer. De har nog stått där många, många gånger förr.

"Vad kul det här var då..."
"Vilken jävla kväll."
"Jag har ingen lust att stå här och snacka."
"Inte jag heller. Jag vill åka hem nu. Jag är trött."
"Jag med."
"Vi kan ju gå ut och käka någon dag i stället."
"Ja, det gör vi. Och så kan vi gå på en annan konsert någon gång!"
"Ja, vilken jävla kväll."
"Vilket tåg ska du ta?"
"Gröna linjen. Jag går ner där nu. Jag vill komma hem fort nu."
"OK. Vi kan väl höras i morgon?"
"Ja, det gör vi! Hejdå."
"Hejdå."