Hissen får mig inte att darra i knäna
Hjärtat rusar inte
Huvudet värker inte
Jag mår inte illa
.......som sist

Det första som möter mig är en ung man som sitter i väntrummet med huvudet i sitt knä och händerna om huvudet
Hans huvud är kalt så när som på några tussar
Han tittar upp snabbt och för en sekund möts våra blickar
En sköterska böjer sig ner och undrar om hon kan hjälpa honom
Han skakar på huvudet - tar sig för magen och visar tecken på att kräkas

Lite längre bort sitter en kvinna i min egen ålder
Hon är blå under ögonen och kritvit i ansiktet
Hennes rörelser är extremt långsamma och hennes uttryck finns inte
I ett undersökningsrum sitter en kvinna i sina bästa år på en brits och gråter
Ansiktet lyser av skräck och jag skyndar mig förbi in i rummet där vi ska vara
- tack för att dörren stod öppen....
Jag måste andas innan det är dags för vårt samtal

Denna stund kommer för alltid att stanna hos mig
Evighetskänslor försvinner aldrig

Jag vet vad dessa människor har att gå igenom - JAG VET
och jag känner mig fylld av vördnad och empati när jag tassar
ut genom dörren till Änglahjältarnas hus