Med en kuslig seghet kryper den uppför väggen. Likt en trapetskonstnär mäter den min vägg. Min blick är som hypnotiserad av dess pansarkropp. Jag blir klarvaken när jag ser de jättelika benen och huvudet, sträcker mig efter boken på nattduksbordet och slår efter odjuret.

Kackerlackan faller som en mogen kastanj ner i sängen. Vi kämpar i sängklädernas nätverk, den verkar inte rädd. Drumlar med långa kliv planlöst i ingen särskilt riktning, den kolliderar med min hand, som jag hastigt drar undan.

Den parkerar sin bruna hårda stridsvagn till kropp i sängen till höger om mig, beredd att bjuda på motstånd. Jag sitter stel och försvarslös ett ögonblick. Plötsligt är det som om kackerlackans väldiga steg genljuder i sängkläderna av jordigt mörka vokaler, marken darrar under hans tyngd och jag börjar skrika!

Bordslampan darrar till som en seismograf vid ett avlägset jordskalv. I skenet från lampan ser jag insekten försvinna ut över sängkanten. Jag ser den vända och komma gående över golvet mot mina bara fötter. Jag får på mig skorna, lyfter foten.

Jag känner det hårda skalet under skon. Det skrapar som grus under sulan och så hörs ett krasande. När jag ser efter har den förvandlats till något som ser ut som vaniljkräm.