Sitter här i nattens kaos och söker kontakt.
Lite ironiskt..med tanke på att jag flyr all slags närvarande.
Just nu känner jag för mycket av hopplösheten.
Visst har jag hjälp av alkoholens ljuva ångor.
Det finns ingen botten när man ligger där nere och ser uppåt.
Varför kämpar jag så hårt för att vara med de jag älskar där uppe?
Ibland dalar de ner mot mig och jag gör mitt bästa för att skicka upp dem igen.
Även om det känns ensamt här nere i hopplöshetens träsk så önskar jag ingen mitt sällskap.
Det enda jag kan riktigt fokusera på just nu är att känna en rakbladvass egg mot min hud.
Jag vet att det inte gör något bättre egentligen, det ger bara mer problem att förklara men...
Det känns så mycket bättre! Varför? Jag vet inte! Det bara gör det.
Kanske efter att jag skrivit det här så kan jag argumentera mig själv ur ännu ett ärr...vem vet. Jag bryr mig inte just nu.
Varför kan jag inte nå någon, varför försöker jag så mycket? Det leder ju bara till mer beslutsamhet.
*suck*
Jag försöker väl att sträcka ut en hand igen...