Milo

Milo är inte bara snygg, han är smart också, “en nörd i lyxförpackning”- kallar han sig själv. De som känner honom kan inte annat än att hålla med. För det är en perfekt beskrivning av Milo.
Han är snäll, men blir gärna en smula själv och attityd- fixerad många gånger. Men så tror de flesta att det helt enkelt är en del av Milos attityd. Han är så finurlig den där Milo.
Hans flickvän är sådär sagolikt vacker. Hanna. Hon har stora runda ögon och ett skratt som skulle få berg av smör att smälta till hav. Hon är rolig, smart, begåvad... Ett underverk enligt Milo själv. Han skulle inte klara sig utan Hanna. Och de släpper sällan varandra ur sikte. De har något speciellt tycker de, och de ska alltid ha det såhär.
Milo månar mycket om sin självständighet. Han klarar sig utan alla andra, och ber aldrig någon annan om hjälp. För han kan klara av saker själv och blir aldrig någonsin ledsen. För åskådarna så verkar Milos liv perfekt. Med en perfekt familj, som är lagom välbärgade och har ett modernt hus. En perfekt flickvän, med förmågan att kunna lysa upp tillvaron i ett sällskap. Ett gott självförtroende och självständighet.
Inte kan det väll bli bättre?

Men dom har fel.

Milo är en osäker människa. Hans attityd är en fasad. Han är ett skådespel för en hungrig publik. Och han spelar så bra att han själv tror på det hela. Milo är besatt av att hålla fasaden. Den får inte spricka. Allt måste vara bra! Ett perfekt tonårsliv. Ett perfekt liv.
Så när Hanna avslutar deras gemensamma kapitel så brister Milos inre fasad för sig själv. Hans värld rasar samman.
Milo slår till reträtt, han är sårad och älskar Hanna. Hon kan inte mena att hans kan behöva vara utan henne? Kan hon det?

Tårarna räcker i fyra dagar. Undangömd. Mörklagt.

Han talar ut om det med sin mamma. Ber henne om råd. Ber om hjälp.

Självständigheten är slagen i tusen glittrande glasskärvor. Gömda i rasmassorna från hans skådespel.






Henka

Henka har alltid varit en följeslagare. När alla de andra killarna på dagis eldade upp en gammal fiskbulle i leksakshinken bakom leksaksförrådet, så var Henka med, men han kollade bara på. Han fick hålla i den tomma tändsticksasken, alla tändstickorna hade hällts ner i hinken när det väl brann. Tommy och “gänget” hade stått och betraktat den brinnande fiskbullen. Henka hade varit en följeslagare. Redan då hade de varit jätte coola. På den tiden när Henkas namn var Henrik.
Idag heter han Henka med hela svenska folket, eller i fall den yngre skaran i hans bostadsområde. Tommy kallas numer “Appelgren” eller bara “Grenna”. Han tycker att det sistnämnda är häftigare. Så Henka kallar honom för “Grenna”.
Gänget är numera hormonstinna, fjortispojkar i metal- åldern. I sina Metallica, Iron Maiden och Pantera tröjor så är dom sådär coola, som bara killar i den åldern kan vara. De använder bara de tröjor med de band som Grenna och toppskiktet i “gänget” tycker om för tillfället.
Det är Grenna som lär Henka allt han kan, allt ifrån hur man spelar de häftigaste gitarr- solona till hur man konverserar med det som kallas: Flickor. Henka vill bara ha dom som vänner. Det vill “Grenna” ändra på.

Men Henka har problem.

Han tycker inte om Metal. Men vad skulle “Grenna” säga om det!? Han vill innerst inne inte ha någon super- prefekt- blond- bimbo- tjej. Sådana som “Grenna” tycker är perfekta för Henka.
Henka hittar en tjej en dag. Hon är sådär söt, och spännande på samma gång. Han gör precis som “Grenna” har sagt åt honom att göra.
Han är snuskig, porrig, häftig, skrytsam, och självfixerad.
Henka sumpar tjejen.
Tjejen vill inte veta av Henka.


Vad gjorde han för fel?