Jag bländades av stadens gatlyktor.

Dess avlånga spegelbilder, stillsamt gungande på nattsvart hav, som nu tudelades av förstäven.

Det var alltid så tyst och lugnt dessa nätter då vi, efter att ha tillryggalagt sjömil efter sjömil, gavs lön för mödan i form av en från stormen benådad hamns vila. Fast mark under sjötunga fötter. Men denna framkomstnatt låg det något mer än lättnad i luften.

En kollektiv, spontan tystnad överskuggade några andäktiga sekunder havsskvalpens kluckande mot skrovet; hänförda seglade vi närmare denna sovande stadsbild, släckte lanternorna och lät oss tigande insupa en ny plats gestalt.

Alltmedan galjonskan stoltserande förde oss långsamt, liksom respektfyllt, framåt. Rofylld eufori glimmade blank i trötta ögon.

Allt var stilla.

Under seglens silentium.

Över nattlig bränning.