- Mamma, vet du vad!?
Den rådhåriga flickan log brett mot sin något bittriga mamma. Mamma såg ointressant på sin ivriga dotter, Rosa.
- Inte nu gumman, jag måste ringa några samtal först. sa mamman trött och återvände till papprerna som låg i en stor sjö med räkningar på bordet. Rosa såg besviket på sin upptagna mamma och gick in på sitt rum med släpande steg efter sig. Hon suckade tungt och slängde sig över den mjuka sängen som kändes som ett mjukt moln. Det fick henne att bli på lite bättre humör. Hon såg upp mot taket som skulle föreställa en himmel. Rosa föreställde sig att hon svävade högt uppe bland molnen där hon kände sig lycklig. Där uppe fanns det inte ett enda problem i hela världen. Det fanns bara hon. Bara hon och friheten. Hon stängde igen ögonlocken och kände hur kroppen lyftes upp mot den blåa himlen. Alla tunga känslor hon hade inom sig rasade ner till marken, från hennes tunga kropp. Plötsligt kändes allting så mycket lättare. Hon log brett och kunde no känna dom rosa små molnen som svävade omkring henne, högt uppe i det blå. Plötsligt hörde hon små knackningar på. Snabbt återvände Rosa till verkligheten igen och fick klart för sig att det bara var sängen som hon hade legat i. Det var alltså bara en dröm, alltihop. Dörren öppnades. Det var Rosas mamma. Mamman log brett mot sin dotter
- Vad var det du ville förut, älskling? frågade hon med en snäll röst. Rosa blev genast på ett strålande humör, även om hon blev lite tjurig för att hennes mamma hade återvänt henne verkligheten, igen. Hon var tvungen att fundera en lång stund över vad hon ville sin mamma, egentligen. Då kom hon plötsligt på det;
- Hamnar man i himlen när man går bort?