Sakta rör sig vinden och något rör sig i buskarna men jag ser inget, bara en illusion av att det rör sig, en oro.
Busken har ingen ro, det ilar och silar i grenar och regnet faller lätt från svart himmel.
Sabbar min frisyr totalt men busken ser däremot välborstad ut som regnet gav grenarna hårgele och permanent av skruv och stil.
Jag kan avundas busken där som jag går och suckar över att svenska sommaren, idyllen är som bortblåst i regn och duggväder.
Jag fryser och saknar sol, den skulle göra sig bra på den svarta himmlen, lysa upp det stora svarta, det som de klokaste inte ens kan förklara vad det egentligen är.
Jaget och identiteten är i snurrning nu, jag skulle vilja måla himlen med mina tankar.
Varför känns det stora större nu ?
Jag vet jag inte och varför känns det som om hela värlen är fylld med kall luft.
Jag står utan förklaring till känslan.
Det blåser upp till sommarstorm och jag går upp mot verandan medans himmlen ändrar skepnad och visar figurer som på en jättelik plasma skärm.
Jag stannar och beskådar det och undrar varför man inte ser mer på himlen.
Världen är vacker såhär med sina svarta hörn, ett som jag nu befinner mig i.
Mystiken ligger högt över bergen och jag kommer till ro och känner lugnet innan jag somnar i hängmattan.
Vinden gungar mig till söms och busken viskar sina gonattsagor,de som man bara kan höra om man verkligen lyssnar.....