Det är så förundligt att tankarna flyger iväg och tiden går undan när man längtar sig neråt i landet vi kallar Sverige.

Bussen som tar mig dit där jag vill vara, där jag kan luta mig mot rutan och känna, nu är jag på väg och nu kommer jag.
Där jag ser ut mot horisonterna som då och då dyker upp.
Mot alla träden när jag åker längst landsbyggden.
Mot himlen som snart går från klarblå till mörkblå på vintern.

Bussen, som släpper av mig, där jag vill vara.
Och få tas emot av en famn, vars famn, jag vill vara i.

Det är så förundligt, att du är så förundlig, för mig, att jag blir förundlig, att vardagen blir magsik, att en onsdag blir magisk, att jobbet inte känns trist.

Jobbet som i övrigt brukar kännas trist, känns nu nyttig, jag tjänar pengar, pengar som jag kan använda, för att att komma ett snäpp närmre dig.

Åh du ljuvliga, du är min soluppgång, min solnedgång och stjärnorna på himlen.