vi var elizabeth taylor & richard burton

rosornas krig

vi var
bomber över dresden

söndertrasade sjukhus i mellanöstern


och ärlighet blir med tiden
ohanterlig
så i längden överlever bara lögner

och här står vi igen
maskin mot maskin,

jag tänder din cigarett
och vi går armkrok ner för götgatan
och ser vinterns sista snö
falla
ett täcke över vår vapenvila

vi ser syrebubblor födas på botten
av våra glas
göra ett ryck och fly upp mot ytan
spricka där och dö
och jag drar nåt skämt
säger nåt cyniskt,
en svart aforism säkert
och jag ser glimten i ditt öga
vet vad du tänker

att jag inte har förändrats


men här går vi tillslut
du och jag
och vi har kommit långa vägar
sen sist,
vi har bytt ut de delar av oss själva
som vi sabbade senast

och jag minns inte pojken som fick dig
att känna så,
jag svär
jag kan inte försvara honom
men jag ser flickan jag föll handlöst för
ser henne i ditt leende
i ditt reserverade sätt
hör henne i musiken
i din röst


och det finns världar
som går under just idag
begravs och glöms
och allt vi har är vårt blod, vårt kött
våra tempel
våra konstruktioner

och jag lockas
till att skrika på dig
säga att du förstörde allt,
slog sönder all medelklass
jag kunde uppbringa
för att passa in
men det är meningslöst
för när vi går här
rinner en stjärna på natthimlen
droppar ner
och blir en glöd som värmer ett minne

en sorts tatuering
att skyla
eller bränna bort

att ta ställning till


och jag köper en ros vid NK

tänker på filmerna från sextitalet

på deras ljussättning, deras skådespelare

på musiken som klingar ut
och försvinner

på eftertexter