Letar man omedvetet efter omöjlig kärlek för att plåga sej själv eftersom man inte tycker sej vara värd något annat?
Är det bara en enda lång pina tills man inser att kärleken inte finns?
Jag påstår mej kunna älska nån livet ut och det tror jag fullt och fast att jag är kapabel till.
Tror inte ens jag skulle ställa så onödigt stora krav så länge jag visste att det var mej han ville ha,såg mej som kvinnan i hans liv och moder till hans framtida barn.
Men man måste vilja samma saker annars hamnar man i tredje världskriget och där står jag å stampar nu,suck!