Jag kan se dig framför mig. Hur du står där i snöyran, med snöflingor i håret och skrattar med ögonen fast dina läppar inte ler.

Jag kan se dig som du var den där dagen i snön, kan minnas hela dig; hela vägen från de blöta kängorna, de som du som vanligt glömt att knyta ordentligt, upp till den där underbart randiga halsduken du kastat om halsen, liksom i förbifarten. Och den där mössan nedtryckt över öronen, som du egentligen inte ville ha eftersom den fick ditt hår att se platt ut men nu var det så kallt att du var tvungen. Jag kunde se det där tufset av hår sticka fram under mössan och du gjorde mig alldeles knäsvag för det var något med dig, jag vet fortfarande inte vad, någonting med ditt sätt att bara vara – som fick mig att totalt tappa fattningen varje gång jag såg dig. Det var någonting med glittret i dina ögon den där dagen som fick mig att darra mer än någonsin inombords.

Vi hade ju egentligen inte känt varandra så länge, vi träffades av en slump, den där dagen på busshållplatsen. Det var en slump att jag missade bussen som jag egentligen skulle ha hunnit med, den som gick tio över som jag alltid brukade ta. Det var en slump… att du bara kom förbi. Att det var isigt och halt på marken, för det var ju vinter då med, och att du halkade, precis framför mig. Jag har tänkt mycket på det. Du kunde ha halkat precis var som helst på trottoaren, borta vid parkeringen kanske, eller längre fram, vid tobaksaffären där det alltid stod ett gäng tjejer. Fast inte då förstås, då var det kallt, ingen vill stå ute när det är så kallt.
Men du bestämde dig för att halka just framför mig, falla för mig, rakt framför mina fötter.
-Oj, sa du med ett litet skratt, ett som var så typiskt dig, och började ta dig upp på fötter igen. Oj här var det halt.
Sedan kastade du en blick på mig, och det började snurra och dunka i mig när jag såg in i dina ögon, och min värld snurrade, snurrade runt, runt sedan dess. Runt utan att stanna.


Jag kan se dig framför dig den där dagen i snön. Kan fortfarande varenda fräken i ditt ansikte och på dina armar utantill. Kan varenda litet födelsemärkelse, varje liten punkt på dig.
Du såg ut som en ängel, jag undrar om du egentligen inte hela tiden var det. Nu är du i alla fall, jag saknar dig. Det gör ont när jag tänker på dig, det gör ont att önska att du var här. Jag längtar efter det där glittret i dina ögon, det som kunde värma mig ända ut i fingerspetsarna hur kallt det än var.
-Fryser du inte? Minns jag hur du frågade, här, ta mina vantar.
Dina vantar var stora, skidhandskar med varmt ludd inuti. Mina händer försvann i dem, liksom drunknade i dem för att de var så mycket större än mina händer. Men det gjorde ingenting, ingenting alls, faktiskt.
Vi gjorde snöänglar och mina jeans blev alldeles våta. Men på något sätt spelade det ingen roll. Alls.
Det började mörkna men ingen av oss ville gå hem. Än. Gatlyktornas ljus kastade svaga cirklar av ljus över snön, mörkret kröp sig närmare inpå och det fick oss att omedvetet krypa närmare intill varandra. Vi satt i snön bredvid varandra, såg ut över den ödelagda gatan och de nakna träden som växte på andra sidan. Busshållplatsen låg öde. Allting var öde. Snön låg över marken som ett mjukt vitt glittrande täcke, och det avspeglade glittret i dina ögon. Himlen var en kupa av mörker, en rymd där tusentals virvlande vita snöflingor dansande färdades genom.
-Var tar det slut? Frågade jag och blinkade undan en snöflinga som fastnat i ögonfransen.
-Menar du rymden?
Du läste alltid mina tankar, kunde alltid förstå exakt vad jag menade. Ibland behövde vi inte ens prata, vi kunde bara sitta tysta, det var som att vi liksom förstod varandra ändå. Ibland behövdes inga ord. Det kunde hända att vi ringde varandra. Det var du som ringde först. Vi hade bytt nummer, jag satt med telefonen i knät och hade slagit in ditt nummer med fingrar som darrade lite av nervositet. Jag satt med telefonen i knät, med tummen på grön lur men vågade inte trycka. Då ringde du. Du ringde och sa hej och frågade vad jag gjorde. Om jag kunde se stjärnorna utanför fönstret. Jag kunde jag. Vi började prata om stjärnorna, du sa att de var döda liv.
-Vad menar du med döda liv? Frågade jag.
-Liv som inte finns mer, sa du, döda själar. Du sa det som om det var den självklaraste saken i världen, och jag trodde dig. Jag blev övertygad.
-Varje stjärna har haft ett liv på jorden, sa du, varje stjärna är en själ utan kropp som ser ned på jorden och väntar på att få komma dit. De längtar. Stjärnorna längtar hit.
-Och vi längtar till stjärnorna, sa jag långsamt. Vi längtar upp till stjärnorna.

Vi pratade alltid om sådant, du och jag. Jag hade aldrig pratat om sådant förut, med någon. Men med dig var det som den naturligaste saken i världen att parat om stjärnorna och rymden, livet efter döden, regnbågar och solnedgången.
En natt ringde du och grät. Jag blev så rädd, jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv. Det där ljudet av dina små kvävda snyftningar, det var som om det fick mitt hjärta att brista. Jag frågade varför du grät men du svarade inte, du bara fortsatte att gråta, och efter ett tag började jag också gråta för jag tyckte så synd om dig. Vi satt där och grät i nästan en timme, sedan slutade vi, nästan samtidigt, och satt tysta istället.
-Varför grät du? frågade jag.
-Varför grät du? frågade du.
-För att du gjorde det.
-Jag var rädd, sa du.
-Rädd för vadå?
Du ville inte svara. Du sa att du inte riktigt visste men att det bara var en känsla du hade. Du kunde förklara senare, sa du.
Det gjorde du också. Den där kvällen, den sista. När vi satt i snön och lutade huvudena bakåt och såg upp i himlen. I rymden där snön virvlade, dansade, yrde.
-Jag var rädd för att dö, sa du, men det är jag inte längre.
Jag såg på dig med förvåning,
-Varför tänkte du på döden? Du har längre kvar att leva.
-Jag bara kom att tänka på det, sa du, det var en känsla som kom.
-Du ska inte dö, sa jag.
-Alla ska dö någon gång, sa du, ingenting är för alltid.
-Bara stjärnorna, sa jag.
-Bara stjärnorna, sa du.
Sedan satt vi tysta ett tag, vi la oss ned på rygg och stödde armbågarna i marken.
-Nej, fortsatte du efter att flera minuter förflutit i tystnad, under vilken vi betraktat snön som föll så mjukt och stilla omkring oss. Tyst och stilla.
-Nej, jag vill gärna bli en stjärna där uppe. Se ned på allt.
-Jag vill inte att du ska bli en stjärna, sa jag med en röst som mot min vilja bröts, jag vill att du ska vara, bara vara.. här.
Du log lite, ett sorgset leende, och jag kan fortfarande minnas det där glittret i dina ögon, det var svagare nu, men fortfarande starkt.
-Du är en vacker person, sa du till mig, jag skulle vilja stanna med dig.
Jag satte mig upp och såg att dina ögon var blanka, blicken liksom fjärran.
-Vad är det? sa jag, kommer du inte göra det?
Du svarade mig inte men såg på mig med ett uttryck jag inte kunde tyda. Glittret i ögonen, det som långsamt blev svagare, läpparna som inte log och tufset av hår som stack fram under mössan.
Du sträckte ut en hand och strök undan lite hår som fallit ned i min panna,
-Gråt inte, sa du och torkade en tår som sakta rann ned utför min kind. Gråt inte, jag vill vara en stjärna. Men jag är ledsen att jag inte får vara med dig.
-Vad menar du? sa jag med svag röst, förklara vad du menar!
Du tog min hand, strök lite frånvarande med tummen över baksidan av min hand och sa att jag var vacker.
-Vad menar du? fortsatte jag enträget, vad menar du med att du inte kan… tänker du lämna mig?
När jag uttalat orden var det som om någonting förändrades. Som om själva luften omkring oss förändrades, som om mörkret blev lite mörkare, ljuset från gatlyktan lite blekare och snöns mjuka renhet lite gråare.
Vi hade gjort snöänglar lite bort, man kunde se våra fotspår som gick därifrån, de ledde bort hit – där vi var nu. I snön.
-Jag måste, sa du. Sedan släppte du min hand och reste dig upp.
-Var ska du? Jag tog mig också upp på fötter, märkte att rösten inte längre höll, den darrade, skakade, precis som jag. Precis som jag inuti.
-Tror du på änglar? Frågade du.
Jag visste inte vad jag skulle svara, visste bara att jag ville ha dig där. Ville att du skulle stå där bredvid mig för alltid. Att du aldrig skulle lämna mig. Visste bara att jag ville röra vid dig, känna att du verkligen var där. Men jag vågade inte. Blev bara stående och såg hur glittret i dina ögon blev allt svagare.
-Tror du på stjärnorna?
-Det är klart jag…
-Titta upp, sa du, titta upp i himlen.
Sedan gick du. Gick. Försvann bort, slukades upp av snöyran. Det sista jag såg av dig din ryggtavla och din gestalt som vandrade bort, ditt hår som stod lite sådär åt alla håll. Det sista jag hörde var det mjuka, nästan ljudlösa ljudet av dina steg bort i snön.
Jag stirrade ned på marken. Fotspåret suddades ut. Det fanns inga fotspår. Du var borta, försvunnen, lika plötsligt och oväntat som du dykt upp.
Och jag visste att du inte skulle komma tillbaka, jag visste det.
När jag vände mig om och såg bort mot platsen där vi gjort våra snöänglar såg jag att det bara fanns en kvar. Bara en snlängel, min snöängel, bara mina fotspår. Du var borta. Allt av dig var borta.
Och snön fortsatte att falla och jag frös, frös som jag aldrig gjort förr, jag grät och försökte minnas. Minnas vad du egentligen sagt.
-Titta upp, titta upp i himlen…
Din röst ekade svagt inuti mitt huvud. Jag höjde långsamt blicken, såg upp, genom en ridå av tårar, och såg att en stjärna hade tänds på himlen. En ny. Du.

Jag kan fortfarande minnas dig. Kan fortfarande varenda fräken i ditt ansikte och på dina armar utantill. Kan varenda litet födelsemärkelse, varje liten punkt på dig. Kan fortfarande minnas din värme och dina lena fingrar mot min hand. Kan inte glömma dig. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.
Du var en ängel.