Det var en höstdag, som alla andra.
Stod vid köksfönstret och skalade potatis.
Regnet slog mot rutan.
Sommaren var oåterkalleligt över.
Kylan försökte ta sig in genom väggarna.
Men inne var det varmt och gott.
Du hade eldat i kökspannan.
Katten hade kommit in efter sin morgonspaning
och låg i sin fotölj, hoprullad som en boll.
Jag stod där och tänkte på..det har jag glömt.
Då såg jag dig komma över berget.
I din blå arbetsoverall.
Med ett klarrött paraply i ena handen
och vedkorgen i den andra.
Du var lite suddig på grund av regnet
som strilade nerför rutorna.
Ändå såg jag dig klart.
En vardaglig syn. Inget märkligt alls.
Men plötsligt var det som om
jag såg dig för första gången.
Jag uppfylldes av känslor och tankar
som gjorde mig alldeles varm.
Efter alla dessa år kan jag fortfarande
känna denna förälskelse i kärleken.
Omtumlad gick jag dig till mötes.
Min stora, starka, underbara man.
Du förstod inte alls det varma mottagandet.
Varför denna kärvänlighet över en korg ved?
Jag försökte inte förklara.
Förstod inte själv riktigt.
Men bestämde mig för att steka
fläskkotletter till middan.
För det tycker du om.