sollentuna centrum
marlboro lights
brinner utanför kebabhak

som om det skulle symbolisera något
vadsomhelst

fanor hålls inte högt
de konsumeras,


och kvinnorna som går där
deras blickar, ja gud

deras blickar

och barnen
på led
trummar mot asfalten


männen
männen är jag
säg det inte till någon bara

det gör så ont att se



för det ligger något i luften

hundskall som ekar,

dånet från pendelvagnarnas räls
eller någon som ropar
efter ett svar

jag hör aldrig någon skillnad längre




och du minns
när du var ung
hur flyende fötter på gräs
aldrig kom fram
aldrig hann

säga att du älskar henne

din mamma
i motljus

glorian är inte ens på sned
den är
befläckad

av dig

allt ljus på dig

men strålkastare är inte solen
de är kalla
och du frös till is

och spricka efter spricka
fann sitt hem i dig
bildade
vägar, ett nätverk
att dö för

att falla fritt inför




kvinnan
hyndan
madonnan







eko, den gröna riddaren drar sitt svärd
detta

är apokalypsen




den börjar här
bland de trasiga skorna

bland bländande trafikljus


blödande hjärtan pålade likt fjärilar

bultandes
på portar
ingen kommer att öppna åt dem

den börjar här bland våldtäkterna
de söndriga pojkarna
de martyrlika flickorna



och du frågar


hur jävla trasig
kan man bli egentligen?




var inte ledsen
kapitalets barn
knäpper sina skjortor

perfekta tandrader kammar sitt hår
värmer upp

de värmer upp våra mödrar,

men varför
varför är du inte glad?

det
det är inte slut än

hon har inte vaknat ännu


det kan
fortfarande
vara en
dröm

bara en dröm



ett skruvat vansinne,
du minns

inte


för många luckor
för mycket regn

för många okända sängar
och lemmar
varma kukar som tränger in
och du
behöver bara sära lite lätt

du är redan så våt








du är en grön äng

avbildad i betong









det finns människor som dör
men inte vi, min kära


vi kommer alltid att finnas kvar


aldrig

aldrig dö




och hoppet kanske dog oskuld
i en värld
av skuld

men inte vi
vi har sett för mycket redan






det finns människor som dör
men inte vi

aldrig vi





och jag vänder mig om
och flickan är en stad
flickan är konstruerad

och han säger

du kan ta henne
jag
värmde bara upp åt dig


men jag går därifrån
och
staden

har sitt sätt
att pressa ner ditt ansikte i skiten
önska dig välkommen


och du


du minns
när du var ung

hur du alltid
stod
på avsatser
tittade ner
lekte med tanken på att falla

såg miniatyrerna
myrorna
människorna, hur de byggde
och skapade

sitt öde


och du tänker nu
att du nog aldrig lämnade
kanten

att avgrunden då

var den

du
är idag