Över allt det jag äger
lyser en blek sol,
inget av det har något värde.
Är bara en vandrare
i en värld av rikedom.
Fattig bland fattig
men jag har många
bröder och systrar.

De säger att vi ska ta åt oss
av allt som finns!
Men när orken tar slut
är det inte lätt att nå upp
till det dukade bordet.

Ingen ska längre vara träl
eller fattig.
De vid makten
vill åter till gamla tider.
Allt det de vill
göms bara i vackra ord
om solidaritet i kapitalismens namn.

Förr i tiden fick den fatttige
livnära sig på smulorna
från den rikes bord.
Idag får uteliggarna
livnära sig på allmosor
och bidrag.

Människorna avlöser varandra
och tiden går vidare.
Men den som inget har
förvisas från välfärden.
Samma sak som förr
bara att statarlängorna har blivit
till förortsghetton.