Du sover, andas tungt. Tacksamheten över de utelämnade snarkningarna får mig att le. Du ser så fridfull ut där du ligger. Drömmande. I en okontrollerbar värld du förnöjt kan leva i. Åtminstone för ett tag. Sekunder, Minuter, Timmar. Dagar, när gifter balanseras.
Jag vågar inte titta på dig så länge ifall du skulle vakna upp ur din trygghet, känna att jag iakttar dig. Istället blir min blick flackande orolig. Du, fortfarande orörlig. Endast värmen påminer om ditt sovande jag.

FÖRSTÅR DU ATT JAG TITTAR PÅ DIG NÄR DU SOVER?
TÄNKER, ANALYSERAR, IFRÅGASÄTTER..

granskande..hela tiden granskande..

På vad som skall hända när du vaknar upp från det vackra, klara och kliver in i din vakna verklighet, där du likgiltigt springer runt och dyrkar. Bara på låtsas, bara på låtsas. Jag brukar se på dig då. som om du helt plötsligt skulle väckas upp ur ditt mörker och stirra tillbaka. Som om du helt plötsligt skulle
skulle du ?

Du fortsätter drömma. Håller om och lossar greppet, med jämna mellanrum så att jag inte ska bli rädd, när du bara sover litegrann.