inte djup
inte svart
inte intellektuell

någonting driver ändå på
som ett munfuktigt illamående
jag kräks
men det kommer bara ord

osorterade
felstavade
inkonsekventa

men de är mina
och de är menade

jag smakar på dem
tar sedan ut dem ur munnen och stirrar på dem

innanför fasaden
vaknar en obändig lust
jag sticker in fingrarna mellan bokstäverna
och trevar efter mening
håller
leker
smeker
längtar efter att de ska smeka mig tillbaka
vidröra hemliga gömmor
och göra mig levande

……………………

när vi älskat klart
orden och jag
vill jag visa min förälskelse för världen
glad
blyg
stolt

rädd

upptäcker att jag
balanserar på självtillitens slaka lina
mellan stryk och acceptans

borde inte längtan räcka
?