Trots att jag vet att det är du och jag, river ändå det lilla monstret tag i mina inälvor och vrider om. Placerar en klump oro i magen och målar min blåa blick svart. När du säger att du dansade och hade kul, fick skamliga förslag av tjejer du nekade med ett leende, vaknar det lilla monstret i mig. Varför? För att det påminner mig om att det finns andra som ser dig med samma ögon som jag. Ser ditt strålande leende och gnistrande ögon, dina välformade käkben och perfekta läppar. Som precis som jag tycks ana vingarna bak på din rygg, ty bara änglar kan vara så vacker som du är.

Och jag älskar hur du alltid får jag att skratta. När du smeker över min nakna höft med handen och ser på mig med tindrande blick. Eller när du somnar på mitt bröst framför tv:n och plötsligt hör jag inget annat än dina andetag. Hur du viker undan när jag kittlar dig och hur jag alltid känner mig så trygg i din famn. Min famn. Din famn. Kärleksfamn.

Det är därför älskling, som det lilla monstret tänder en ilsken eld i mitt hjärta och får min hjärna att bli blödig. Ställer in tårkanalerna på ”Niagarafallen” samtidigt som själen försöker bygga murar och blir skottsäker. Sanningen är att bara tanken på att mista dig gör så ont att hela mitt väsen tycks brisa inifrån. Jag älskar dig med varenda fiber av min kropp och om jag skulle förlora dig till någon annan, skulle världen förlora mig.

Så snälla ängel, var varsam med mig, och smek det lilla monstret medhårs. Det lever bara för att jag älskar dig mer än livet. Du är som luft för mig och allt jag vill är att andas.